På hösten, sedan de rest, blef det dock så mycket ödsligare. De sjutton årens oförklarliga längtan af vemod och lust blef Irene tung. Hon kunde ej likt Elisa gå upp i verksamhet hemma och bland folket på godset, hon begärde något annat. Lefva för andra förstod hon icke, och att lefva sig själf hade hon så föga tillfälle till. Spegeln sade henne, att hennes mörka hår hade en vacker glans, att hennes bruna ögon voro riktigt söta med sitt unga, trånande uttryck, samt att kinden just fått den första ungdomens så snart försvinnande, täcka rundning. Men ingen var det ju, som såg allt detta och beundrade det! På bjudningarna i trakten träffade Irene endast sådana, som sett henne sedan barndomen och därför ej kunde få klart för sig, att hon nu vuxit upp. Irene längtade ut i världen efter något alldeles nytt.

Elisa förstod denna längtan, ty det hade varit en tid, då hon känt den starkt, och hon kände den ännu ibland, men hon hade kommit underfund med den och funnit medel för dess tillfredsställande, därför plågade den henne ej. Det var ut i diktens, tankens och historiens världar hon längtade, och dit kunde hon komma utan att lämna Elghyttan. Böcker hade hon fullt upp af alla slag, och så många hon önskade kunde hon skaffa sig. Hon läste mycket och tänkte öfver det. På senare tid hade hon genom Sven Rises och Gustaf Adolfs inflytande fått lust för den rent allvarliga litteraturen, där hon kom i beröring med fler än en af mänsklighetens ädlaste andar. Lifvet vidgade sig och blef fullt af intresse genom läsning af sådant, som kunde och borde omsättas i praktiken.

Men Irenes håg stod ej till dylikt, hon ville ut i den brokiga, lockande världen. Hon ville lefva lifvet. Tänka öfver det kunde hon ej; försökte hon det, blefvo tankarna endast drömmar, som stegrade ungdomslusten och i kapp därmed missbelåtenheten öfver de nuvarande, enformiga förhållandena.

Elisa insåg, att den lilla systern behöfde komma ut och se sig om, och hon försökte få fadern och tant Cilla att inse det också, men det var omöjligt. De voro båda af gamla stammen och ansågo, att en ung flickas plats var i föräldrahemmet, tills hon bildade eget hem. Allt hvad resa hette föreföll dem så obeskrifligt besvärligt, det kunde då ingen tycka vara annat än plågsamt, och någon sysselsättning utom hemmet fick ej komma på frågan. Så stod saken, då ett bref kom från Ester Bro, som bjöd Irene till Upsala, helst för flera månader. Intet kunde varit välkomnare för Irene. Hon jublade. Fadern och tant Cilla gjorde invändningar. Det skulle bli så tomt på Elghyttan, och inte kunde Irene resa ensam; om hon än fick brödernas sällskap till Upsala efter jul, hvem skulle följa henne hem? Ingen brydde sig dock om detta svaga motstånd, hvilket heller ej var så allvarligt menadt. De båda gamla gåfvo med sig och Irene for. Nog var hon litet hjärtnupen i afskedsstunden, och ymniga tårar fällde hon då, men de torkade snart. Väl kommen till Upsala fick hon så roligt, att ej det minsta lilla rum blef ledigt för någon hemlängtan.

En person förekom ofta i hennes bref och blef snart deras hufvudinnehåll, och det var Esters stiliga bror Helmer. Elisa märkte detta med en viss oro. Irene var ju ett sådant barn ännu. Men hon lugnade sig med tanken att systerns utkorade var Gustaf Adolfs vän; han skulle ej leka med barnet. Och Gustaf Adolf var ju i närheten; han skulle nog vaka öfver sin lilla svärmiska syster.

En dag fram på våren trädde Elisa öfver tröskeln till sin fars rum. Hennes min var betydelsefull.

»Jag har fått ett bref från Irene, som skall glädja dig», sade hon.

»Hvad står i det?»

»Jag skall läsa upp det.»

»Nej, nej, säg först nyheten», sade majoren ifrigt, ty han såg, att det var något särskildt.