»Irene är förlofvad», upplyste då Elisa.
»Hvad säger du? Är ungen förlofvad? Med hvem? Tag hit brefvet, får jag se! Åh, kära hjärtandes då, en sådan liten brud!»
Han tog brefvet och läste det halfhögt, interfolierande med sina egna anmärkningar.
— — — Helmer Bro. Han är den ädlaste, stiligaste, vackraste och bästa man på jorden — — —
»Vet skäms, unge! Glömmer du far din?»
— — — Jag har älskat honom från första stunden jag såg honom — — —
»Det är äkta glöd, det. Ja ja, hon är min unge, det märks. Jag blef blixtkär i din mor första gången jag såg henne en afton hos lagman Skalm. Ja, det är hundra år sedan dess.» Och majoren torkade sig i ögonen. Han fällde alltid en tår, då han nämnde sin aflidna hustru.
— — — Jag tycker ej jag lefvat förr än nu — stod det längre fram i brefvet. — Du anar inte hvad det vill säga att vara förlofvad, Elisa, och det är synd; jag skulle unna dig en sådan lycka. Kanske får du den någon gång, du också; det är ingen som vet, fast förstås en sådan fästman som Helmer får du aldrig; det finns ej två sådana som han. — — —
»Jo jag tackar, jag, tösasnärtan är morsk, hon låter helt beskyddande mot dig. Hvad säger du om det, Elisa?»
— — — Vi vilja båda eklatera så snart som möjligt. Jag har bedt honom komma till Elghyttan nu i vår, och då kan det ske, ty eklateringen bör ju försiggå i fästmöns hem. Du skall lofva mig att vara riktigt vänlig och rar emot honom, Elisa, och låta honom få det bästa gästrummet. Nå ja, jag kommer ju själf hem och hjälper dig ställa i ordning — — —