»Själf! Hvad säger du om det? Hon tycker sig ha blifvit ett litet själf nu, kan tänka. Ska’ vi bli snälla emot honom, hva?»
»Hur skulle vi egentligen kunna annat mot Irenes trolofvade och Gustaf Adolfs vän?» svarade Elisa leende.
»Du har rätt som alltid. Men säg mig en sak, min älskling: tycker du inte att stumpan kunde ha nämnt ett ord om mig och mitt samtycke?»
Majoren såg fundersam ut, då denna tanke gick upp för honom. Nog var det en smula kränkande för en far att i en dylik angelägenhet alls icke tagas med i räkningen. Elisa kände detta. Hon lade smeksamt armen om hans hals och vände på brefvet, som han höll i handen.
»Du har ej läst slutet än», sade hon.
Majoren läste brefvets post skriptum:
— — — Du skall naturligtvis ge pappa del af allt detta; jag hinner inte nu skrifva till honom, men omfamnar honom i tankarna —
Majoren blef rörd. Han begärde icke mycket. För honom var det minsta lilla uttryck af ömhet från barnens sida alldeles nog. Kanske kände han med sig, att han häfdat sin faderliga värdighet för litet för att kunna fordra någon tribut åt den.
»Må hon bli riktigt lycklig nu», sade han. »Jag skulle allt vilja se den där karlen, innan de eklatera.»
Denna ödmjuka önskan grep Elisa och gaf hennes svar till Irene en extra tillsats af allvar, som i hög grad förtörnade denna lilla dam.