»Kan du tänka dig hvad Elisa skrifver», utbrast hon harmsen, där hon satt bredvid sin trolofvade. »Hon säger att jag ej får betrakta min förlofning för så alldeles afgjord, förr än pappa gifvit sin tillåtelse till den. Liksom om kärleken nånsin väntar på tillåtelse! Det märks bäst att Elisa aldrig älskat.»
Helmer Bro smålog och lugnade henne. Han tyckte heller inte om Elisas ord, påstod han, men måste ändå ge dem rätt.
»Rätt?» utbrast Irene full af förvåning.
»Ja. Förr än du är myndig har du icke rätt att gifta dig utan din fars samtycke.»
Irene funderade några ögonblick, så började underläppen darra på ett förrädiskt sätt.
»Men hvarför i all världen skall pappa vägra sitt samtycke?» utbrast hon.
»Vägrar han?» frågade Helmer misstroget.
»Ja, se själf. Inte vet jag. Jag förstår mig inte på Elisa; hon måtte vara afundsjuk.»
Hon räckte Helmer systerns bref.
»Här står ej ett ord om någon vägran», sade han sedan han läst det. »Och hur du kan se någon afundsjuka i dessa varmhjärtade rader, begriper jag inte. Sällan har jag läst ett så tilltalande och fint bref. Det har ingifvit mig riktig sympati för din syster.»