Irene lät trösta sig af dessa ord.
»Ja, Elisa är mycket snäll och stilig», medgaf hon, »bara väl allvarsam och sträng ibland.»
»Jag har svårt att tro, att hon aldrig älskat, som du sade», återtog Helmer; »då skulle hon knappast kunnat skrifva så förstående som hon gjort.»
»Jo, hon har älskat på sitt sätt, men det var kandidat Rise, som dog hos oss. Han var ju så sjuk, att de aldrig kunde tänka på att nånsin gifta sig, så hon var aldrig förlofvad med honom.»
Irene uttalade ordet förlofvad med ett särskildt viktigt tonfall, som roade Helmer och lät honom känna, att hans kärlek höjt henne betydligt i hennes egna tankar.
19.
Det var vid midsommartid Helmer Bro kom till Elghyttan. Irene hade varit hemma några veckor förut och hjälpt Elisa ställa i ordning åt honom, eller rättare sagdt: Elisa hade fått hjälpa henne.
Eklateringen ägde rum på själfva midsommaraftonen. Irene kände sig i hvit klädning, sjuttonårig och med slät guldring på vänster hand som en mycket poetisk uppenbarelse.
På kvällen ville hon nödvändigt gå ned till ängen, där bygdens ungdom dansade kring majstången. Sin fästman och Torvald fick hon utan svårighet med sig, och de andra behöfde icke mycken öfvertalning.
Elisa kom litet senare. Hon stannade några ögonblick på höjden ofvanför ängen och såg, hur långdansen gick i ringar under sång och skratt. Ännu var midsommarfesten i sin början, ännu voro barnen med och göto oskuld i leken. Ännu stod solen högt, gjorde sig ingen brådska, funderade på att ej alls gå ned i kväll.