»Elisa, hvarför står du där? Skynda dig!» ropade Irene.
Elisa hade ej ämnat deltaga i dansen, hon kände sig för gammal och allvarlig till det. Men det låg ras och ysterhet i själfva luften, och ungdomsglädjen kring majstången drog henne med sig. Fadern, tant Cilla, Gustaf Adolf och några andra bildade en åskådaregrupp och väntade, att hon skulle sluta sig till dem. Men hon skakade leende på hufvudet och sprang in i ringen. De dansande kände, som om de vunnit en oväntad triumf, och de båda, åt hvilka hon räckt sina händer, strålade af stolthet och glädje. Ingen var så afhållen som fröken Elisa på Elghyttan.
Af springdansen fick kinden högre färg och ögat förökad glans, men hon kunde le åt sig själf och den tillfälliga ungdomslust, för hvilken det föll henne in att ett ögonblick ge vika. Det drottninglika lämnade henne ej, fast hon lekte som ett barn.
På stigen, som gick fram utmed skogsbrynet öfver ängen, kommo två ryttare. De höllo in sina hästar och sågo med lifligt intresse på dansen.
»Hvem är hon?» frågade den ene plötsligt.
»Elisa Spitzenholdt, Elghyttans drottning», svarade den andre, »ty jag förmodar du menar henne; om någon annan frågar man icke så.»
»Men majoren är ju änkling, sade du?»
»Det hindrar väl inte, att han kan ha en dotter», svarade den andre skrattande.
»Och hon är ogift? Hur är det möjligt?»
»Ja, säg det. Jag kan bara förklara det så, att hon är kall som is, ty hvarje man i trakten har då haft sin period af svärmeri för henne, men förgäfves.»