»Du också?»
»Ja, naturligtvis. Och jag var illa däran, må du tro, innan min lilla Térèse förbarmade sig öfver mig och läkte hjärtesåret. Skola vi gå dit ned och bocka oss? Här på Elghyttan fordras ingen etikett.»
»Vågar du för Térèse?»
»Har ingen fara. Med dig är det värre. Törs du?»
»Hvad har jag att förlora?» Detta sades med en axelryckning.
De bundo sina hästar vid ett träd och gingo ned på ängen.
Majoren välkomnade dem med sin vanliga älskvärda hjärtlighet. Han kände blott den ene, brukspatron Hansson på Bergsjö bruk, beläget norr om den milslånga Hanebyskogen.
Brukspatronen presenterade sin vän, doktor Hessel, som var hos honom på besök.
Då Elisa såg att gäster anländt, lämnade hon dansen för att hälsa dem. Irene följde henne förtjust och stolt åt att få visa sin guldring och sin fästman. Hon var ännu så mycket barn, att hon väntade få se herrarne utbrista i förvåning, och brukspatron Hansson, som i åratal varit vän och granne till familjen, tillfredsställde hennes förväntningar i detta afseende; det hade ej förr än nu fallit honom in, att Irene skulle föreställa fullvuxen. Doktor Hessel däremot gratulerade henne med en främlings likgiltighet.
Elghyttan var ett gästfritt hem, där man ej visste af krus. Därför föll det ingen in annat än, att de båda herrarne skulle stanna till kvällen och med familjen fira Irenes trolofning.