Man lämnade snart dansen och drog sig i grupper upp mot byggnaden. Irene och Helmer gingo arm i arm och kommo naturligtvis efter. De kommo upp på terrassen till de öfriga samtidigt med att kvällsvarden annonserades.
»Du ser så allvarsam ut i afton, du ångrar dig väl inte?» frågade Gustaf Adolf skämtsamt och slog Helmer på axeln, då man efter slutad måltid lämnade matsalen.
»Ångrar mig? Nej», sade Bro, »men jag känner ansvaret.»
»Ansvaret?»
»Ja. Irene är ett barn och ser upp till mig alldeles för mycket. Hur skall jag kunna leda henne rätt?»
»Hon älskar dig, och hon är lättledd», svarade Gustaf Adolf lugnande.
Men det var just hvad som oroade Helmer Bro. Han kunde ej förstå sina känslor, då han trädde in i salongen och Irene skyndade emot honom. Hennes ansikte strålade upp, som om hon sökt och saknat honom under de två minuter han dröjt.
Han skulle velat fråga, hvarför hon var så glad just i dag, de hade ju ägt hvarandra lika mycket förut. Men hon tycktes sätta särskildt stort värde på, att de nu tillhörde hvarandra i allas åsyn. Att det just var den omständigheten, som gjorde honom beklämd, förstod han ej själf.
Elisa gick förbi dem, smålog och sade något vänligt i förbifarten. Hon var glad, att hon kunde tycka så mycket om sin systers trolofvade, och hon visade oförställdt sin sympati för honom, då hon såg, att det gladde både honom och Irene.
Nu verkade hennes ord och blick ett välgörande omslag i Helmers sinnesstämning. Han såg med ömhet ned på Irene och lofvade sig själf att göra henne så lycklig, som Elisa tycktes vänta det af honom.