»Nej, nu få vi väl lof att tänka på hemfärden, Hessel», sade brukspatron Hansson; »solen lurar oss i kväll, det är inte värdt att rätta sig efter den.»
De båda herrarne togo afsked och redo hem en genväg genom Hanebyskogen.
Härinne var drömmande skönt och trollskt. I fjärran drillade en trast, och en annan svarade på närmare håll; de glömde att stoppa hufvudet under vingen denna ljusa natt. Där träden stodo tätt var det skumt, alla föremål voro dock skönjbara, men antogo fantastiska konturer i dunklet och sågo ut som något annat än de voro. Men på de öppna platserna skulle man godt kunnat se att läsa. Själfva luften tycktes lysa, ty ljuset kastade inga skuggor.
Doktor Hessel höll in sin häst.
»Låt oss lyssna», sade han.
Brukspatronen stannade, men saknande sinne för naturen, betraktade han förstulet sin vän.
»Jag tror nästan du förlorat något där nere på Elghyttan ändå», anmärkte han.
»Jag hade ingenting att förlora, men nu förefaller det mig, som om jag fått det», svarade doktorn och satte åter sin häst i gång.
»Hessel», sade brukspatronen efter en stunds tystnad, »du stannar väl länge hos oss? Både min hustru och jag önska det. Du är en sådan som man trifs med i hvardagslag.»
»Tack! Jag trifs också så bra hos er, men hur länge jag stannar är ovisst. Jag är en orolig själ.»