»Det vore intressant att studera honom på nära håll. En ärlig pietist vore i sanning ett kuriosum.»
»Du har två sådana rariteter på Elghyttan att öfva din skarpsinnighet på. Elisa lär vara af samma ull som brodern.»
»Hon!» sade doktor Hessel tankfullt och berörde med ridspöet sin häst på öronen, så att denne otåligt kastade med hufvudet och munderingens rassel bröt nattens drömmande stillhet. »Jag skulle vilja känna också henne på närmare håll.»
»Akta dig, det blir ett studium farligt för ditt lugn.»
»Mitt lugn! Det är minsann icke stort förut», svarade doktorn med ett kort skratt, men tillade strax därpå i samma tankfulla ton som nyss: »Om hon är hvad hon förefaller, så mister man ingenting på att förlora till henne.»
»Tala tydligare, om du vill att jag skall begripa dig; jag är så trivial, ser du», sade brukspatronen.
»Om du inte begriper mig, så gör det precis detsamma», svarade doktor Hessel, såg upp mot den glänsande natthimmelen och hvisslade en munter melodi, som disharmonierade både mot naturens stämning och de känslor, som nyss trängt sig på honom.
Han kände disharmonien starkt och njöt af att på trots framkalla den. Plötsligt afbröt han sig själf med att skratta.
»Hvad nu?» frågade brukspatronen och skrattade med, utan att veta åt hvad.
Han var ingen stämningsmänniska och hade ej nerver, som kunde uppfatta och plågas af missljud, men i ett godt skratt var han alltid färdig att instämma.