»Jag kom bara att tänka på tanken i ett skaldestycke jag läst en gång. Den var dråplig. Om slumpen bara för en rätta stunden i en kvinnas väg, hugnas man af hennes kärlek, hon må vara aldrig så ädel och man själf aldrig den.»
Brukspatronen log förnöjd. Denna gång begrep han sin vän.
»Ja slumpen gifve, att rätta tiden för Elisa vore inne nu», sade han och gaf doktorn ett litet vänskapligt rapp med ridspöet.
»Slumpen!» upprepade doktor Hessel åter tankfull och allvarsam. Hans sinnesstämning var orolig och växlande i natt. »Hon förefaller att vara ledd af högre makter än slumpens.»
»Hon själf anser sig vara ledd af Gud», anmärkte brukspatronen.
»I hennes närhet blir man verkligen frestad att tro det», sade doktorn. »Men är det så, gör jag bäst i att hålla mig undan. Den blinda slumpen kunde jag möjligen hoppas något af, men af Gud!»
»Hoppas allt af kärleken, du. ’Les femmes aiment toujours les mauvais sujets’, så du har goda utsikter hos din sköna.»
»Tack för artigheten», sade doktor Hessel leende. »Alltför gärna skulle jag vilja vara föremål för hennes reformförsök, förutsatt bara att hon ej lyckas.»
20.
Under den följande tiden tillställdes i grannskapet många festligheter till det nyförlofvade parets ära.