Irene njöt obeskrifligt af att vara det förnämsta föremålet för allas uppmärksamhet. Van att behandlas som ett barn och att stå i Elisas skugga, blef hon yr i hufvudet af att så plötsligt blifva framskjuten. Men hon kände sin nya värdighet och var mån om den. Särskildt i hennes sätt mot Elisa kom något öfverlägset och beskyddande, hvilket verkade ytterst komiskt.
Man skulle på middag till prosten. Irene stod färdigklädd i nedre vestibulen på Elghyttan, och Helmer lade kappan öfver hennes skuldror. Elisa kom med majoren utför trappan och stannade för att borsta bort några dammkorn från hans rockkrage.
»Den där blågrå klädningen klär Elisa. Hon ser fornnordisk ut i den», anmärkte Irene gillande.
Hennes fästman svarade ingenting, men glömde den lilla ömma tryckningen just då han svept kappan om henne. Af hennes förvånade blick märkte han, att något var på tok och försökte rätta på kappan.
»Tack, den sitter bra», svarade Irene litet snäft.
Då upptäckte han, att han glömt svara på hennes ord, och skyndade att godtgöra denna försummelse.
»Elisa kan inte vara annat än vacker, hvad hon än tar på sig», sade han.
»Det vill jag inte påstå», svarade Irene. »Elisa förstår egentligen icke alls att kläda sig väl. Jag är glad, att hon gjort det i dag för en gångs skull, ty doktor Hessel kommer nog på middagen.»
»Doktor Hessel?» eftersade Helmer.
»Ja. Har du inte märkt, hur intagen han är af Elisa? Jag vill så gärna, att hon skall förlofva sig, och han vore så lämplig.»