Utom de nyssnämda exemplen på som fördömliga ansedda handlingar, hvilka i och för sig själfva icke hafva det minsta med moralen att göra, kan man till belysning af nyssnämda påståenden knappast finna något bättre bevis än blodshämden. Hos den primitiva människan (och långt framom hennes utvecklingsskede) är blodshämden en så befallande plikt, att den, som försummat den, täres af de svåraste samvetskval, tills han fullgjort denna inom hans samhälle som helig ansedda handling. Men i vårt samhälle, där förlåtelsen anses som plikt, kan en medveten hämdlust bereda ett känsligt samvete lika djupa kval.
För den nyare moraliska uppfattningen åter blir såväl hämdlust som förlåtelse mer och mer främmande begrepp. Å ena sidan inser man allt klarare det nödvändiga sammanhanget mellan orsak och värkningar, — en insikt, som ökar möjligheten af medlidande eller förståelse och lämnar allt mindre rum för hat och hämdkänslor. Å den andra sidan känner man, att ingen handlings värkningar kunna utplånas och att således försoning och förlåtelse, i ordens kristliga mening, icke äro annat än talesätt.
Äfven i våra samhällen är beroendet af omgifningens uppfattning så stort, att flertalet människor begå omoraliska handlingar utan samvetskval om de kunna åberopa sig på mängdens vanor. Samme man, som samvetsgrant återlämnar en hittad tioöring, ruinerar medvetet utan betänkande sin medtäflare genom en lyckad affärskupp; samme man, som är allt för mycket gentleman att ens ge en knuff i en folkträngsel, nedskjuter utan betänkande sin vedersakare i en duell; samme man, som i hemlighet ödelägger en kvinnas lif, tillåter sig ej ett ohöfviskt uttryck i ett sällskap af damer. Hos urmänniskan är, som vi sett, detta beroende af omgifningens uppfattning så stort, att moralens bud endast gälla omgifningen. Mot främlingen är allt tillåtet.
Moraliskt förbindande blir för vilden det, som hans stam under generationer lärt sig anse som nyttigt; sålunda fyller han föräldramordets plikt samvetsgrant och villigt; sålunda afstår han från de åt prästen och höfdingen förbehållna, som tabu ansedda födoämnena.[13] En resande omtalar, att ett litet barn som tagit några som tabu förklarade batater dödades, stektes och uppåts; det senare ansågs som en mycket sedlig handling, men barnets tillgrepp som en mycket osedlig!
Hvarje opartisk granskning af dessa sakförhållanden lägger i öppen dag att det icke finnes några en gång för alla gifna, otvetydiga, medfödda sedlighetsbegrepp. Moralens början är att jämföra med den mer eller mindre lyckade dressyr, genom hvilken t. ex. fågelhunden erhåller vissa instinkter. Först drifver honom denna uppfostran till att apportera villebrådet utan att smaka det; slutligen inger den honom t. o. m. motvilja för fågel! Ytterst beror såväl hundens och barnets som vildens uppfostran på närvcellens ofvan påpekade förmåga att mottaga intryck, att bevara och återupprepa dem. Ett bruk, hur vansinnigt som hälst, men hvars uraktlåtande varit följt af svåra straff och allmänt förakt, medan dess uppfyllande framkallat loford — ett sådant bruk skall slutligen bli en inorganiserad instinkt. Samvetet skall anklaga oss för dess uraktlåtande, men godkänna oss, då vi uppfylla detsamma.
Vägen är ofantligt lång från t. ex. den unge australnegerns samvetsro, sedan han smakat på den emu han själf nedlagt, och till en kulturmänniskas själsstrider såsom t. ex. Shakespeare skildrar dem i Macbeths monolog, sedan han mördat sin sofvande konung, som tillika var hans gäst:
Mig tycktes att en röst jag hörde ropa:
»Sof icke mer! Macbeth lönnmördar sömnen» —
Den helga sömnen den oskyldiga,
Som löser upp bekymrens hårda knutar;