Men denna största möjliga lycka kan icke vara annat än hvar enskilds och hela släktets allt fullare kraftutveckling under en allt större möjlighet till ett allt högre organiserat lif, till en allt fullkomligare jämvikt och harmoni mellan den enskildes egna krafter liksom mellan den enskildes och det helas lifsvärden.
Efterskrift.
Då denna skrift nu utgår i en genomsedd och något ändrad ny upplaga, vill jag påpeka: att en afdelning i densamma — Judarnas moral — 1892 framkallade en motskrift af rabbinen doktor Klein: Står gamla testamentets moral värkligen på barbarernas utvecklingsskede?
Denna motskrift har emellertid icke föranledt mig att ändra något i denna andra upplaga.
Letourneau brukar ordet barbarisk för det skede, under hvilket slafveri och månggifte ännu råder. Man kan underkänna denna betecknings lämplighet men däremot icke erkänna att det genom densamma sker judarna en större orätt än t. ex. greker, romare och germaner.
Hvad doktor Klein anför som skäl för judarnas, öfver barbariet höjda, sedlighet, kan med samma rätt anföras för de nämda folken, ifall man håller sig till deras härligaste diktvärk, yppersta personligheter och högsta rättsmedvetande. Bredvid doktor Kleins citat, till bestyrkande af judens godhet mot främlingen, kärlek till nästan, ömhet om trälen o. s. v. kunna ställas liknande ur andra asiatiska religionsstiftares eller ur stoikernas skrifter. Men den allmänna sedliga ståndpunkten afgöres icke genom de högt ståendes uttalanden, ej ens genom de yppersta lagbuden: den afgöres genom de känslor och rättsseder, som afgöra flertalets handlingar. När doktor Klein framhåller att utvecklingens lag gjort sig gällande äfven hos judarna och att man därför i deras skrifter finner det högre och lägre bredvid hvartannat, upprepar han endast hvad som i denna skrift öfverallt betonas. Men det är med full rätt som en helbild af sedligheten ställer det låga bredvid det höga. Letourneau talar ej om Jeftas offer som uttryck af judarnas högsta moral men som vittnesbörd om de då ännu kvarlefvande människooffren. När det påpekas att Jaëls och Judiths lönnmord förhärligas, så får detta icke bevisa mera än att judarna — som många kristna än i dag — ansågo lönnmord tillåtet mot fiender. Att Judith aldrig funnits, att hennes historia — som doktor Klein framhåller — är en tendensdikt från århundradet efter Kristus, har för denna bevisning ingen betydelse, eller rättare: det ökar bevisstyrkan att en sådan tendensdikt då ännu kunde författas; den »apokryfiska» Judith vittnar mer mot judarnas moral än den »historiska» Jaël!
Gamla testamentets härliga kvinnogestalter och sköna lifsförhållanden, liksom de många bevisen där på aktning för kvinnan, dem doktor Klein med rätt framhåller, blifva dock vida öfverträffade, om man går till den helleniska och germanska litteraturen. Men allt detta hindrar ej att hos judarna — som hos de nyssnämda folken — polygamien länge var den härskande seden! Det är endast detta som Letourneau påstår och doktor Klein ej häller kunnat förneka. Men polygamien hör för Letourneau just samman med den »barbariska» moralen!
Doktor Klein har icke sökt vederlägga ett enda af de gjorda citaten ur Gamla testamentet men förklarar i alla fall att Letourneaus påståenden om judarnas moral — påståenden, punkt för punkt stödda af bibelcitat — »icke kunna tagas på allvar». Och doktor Klein anser sig hafva vederlagt desamma genom att framhålla bibelord af altruistisk innebörd! Men det torde nog vara så, att Jobs sköna ord om de tjänandes rätt äro lika litet bevisande för de tjänandes värkliga ställning hos judarna, som Viktor Rydbergs, af ädlaste mänsklighetskänsla fyllda dikter, äro bevisande för förhållandet mellan svenska arbetare och arbetsgifvare under slutet af 1800-talet!
Doktor Klein erkänner att Letourneau framhåller flera fall där den judiska lagen höjde sig till större mänsklighet, men han beklagar att Letourneau därur icke drar slutsatsen om judarnas sedliga öfverlägsenhet framför hvarje annat forntida folk, särskilt i fråga om broderlighetens tanke.
Mot doktor Kleins mening i detta fall har man kanske rätt att ställa — judarnas egna stora profeter till och med Jesus?!