D. Aktning för äganderätten. Äfven aktningen för äganderätten är en förvärfvad känsla. I våra af pänningen behärskade samhällen, är allmänna moralen mycket sträng mot tjufnad i de former, som hemfalla under lagen. Man kan göra sig skyldig till affärssvindel, till politisk eller annan korruption; man kan svika sin öfvertygelse för vinnings skull och — ändå förbli hedrad som »samhällspelare», medan stackaren, som stulit af nöd, blir samhälleligt brännmärkt!
Ett förvärfvat begrepp, så djupt rotat som aktningen för äganderätten nu är i vårt samhälle, måste hafva börjat förvärfvas mycket tidigt. I människosläktets barndom voro tvisterna om mitt och ditt helt visst de först och oftast förekommande, liksom i barnkamrarna nu för tiden.
Visserligen finnes i alla primitiva samhällen kommunism med afseende å stammens egendom. Men stammen värnar sina jaktmarker och fiskvatten mot grann stammen. Nödvändigheten att åt sig trygga villkoren för lifsuppehälle, skapar det första medvetandet om äganderätt. Inom stammen torde äganderättskänslan först ha gjort sig gällande i önskan att för sig behålla de kvinnor man fångat eller tillbytt sig; den nytta, hustrurna gjorde sin herre och man, väckte antagligen tidigt hos honom den moraliska åskådning, som en buschman uttryckte sålunda: »När man tar min hustru, gör man orätt; när jag tar en annans, gör jag rätt». En åskådning, som icke saknar anhängare — ehuru mindre öppenhjärtiga — i våra samhällen.
Äktenskapsbrottet straffas, som ofvan påpekades, i sin egenskap af stöld; ofta dödar vilden sin brottsliga hustru eller afskär åtminstone (och uppäter ofta) hennes näsa. Känslan af äganderätt till hustru och barn följes sedan af äganderättskänslan till vapnen eller redskapen, som man tillvärkat, husdjuren, som man tämt; slutligen — och under ett senare skede — till jorden, som man odlat; sist till betesmarken och skogen. Öfverallt hafva i det äldsta samhället kvinnorna och all annan egendom varit samegendom och, då allt tillhörde alla, uppstodo vissa ömsesidighetsbegrepp, vissa gemensamhetsvanor, mot hvilka aktningen för egendomen sedan hade svårt att kämpa sig fram. I ett kommunistiskt samfund är det hvarken brott att taga eller dygd att gifva; gästfrihet, gifmildhet äro där så själfklara, att det icke anses som ädelmod; och tacksamhet blir således äfven en i allmänhet okänd företeelse. Hos eskimåerna t. ex. dela alla den hval någon af dem fångat; har man vapen eller kajaker, lånar man ut dem, och låntagaren ersätter dem ej, ifall han förstör dem; långifvaren har ju endast lånat af sitt öfverflöd; stjäla betyder endast att taga det nödvändiga från någon. Å andra sidan måste alla dela mödorna vid jakt och fiske. Vill någon undandraga sig dessa mödor, så kan han det och lefver då för sig själf, men på sin egen risk; han får behålla sin fångst, men ej påräkna hjälp af de andra. Dessa, af gemensamhet i egendom och arbete präglade, seder äro ett öfvergångsskede från kommunism till »privategendom».
Bland öfolken i Stilla hafvet har man ock tillfälle att iakttaga olika öfvergångsformer; på somliga öar råder ännu ren kommunism; på andra finnes privategendom, men såsom en ganska ny inrättning. Så t. ex. kunde på Markesas-öarna för ej länge sedan hvarje förbigående stiga in till en familj, deltaga i måltiden och gå utan att tacka — man hade ju endast brukat sin rätt!
Kommunismen var naturlig, så länge individen, illa väpnad i kampen för tillvaron, behöfde sina likars hjälp för anskaffandet af föda och för skyddet af denna. De altruistiska känslor, som genom denna samegendom och ömsesidiga hjälp småningom utvecklades, måste hafva varit starka, ty de fortforo att värka, äfven sedan herdelifvet och åkerbruket småningom medförde den för egoismens utveckling så gynnsamma enskilda egendomen.
Med uppkomsten af enskild egendom — eller säregendom — blef tjufnad ett brott och ärlighet en dygd.
Därigenom att tjufnad straffades med döden eller andra grymma straff, uppstod småningom en instinkt, som höll den hand tillbaka, hvilken utsträckte sig för att stjäla från stamförvanter. Men själfva ärlighetens begrepp växte ytterst långsamt, efter som man länge ansåg det berömligt att stjäla från grannstammarna. Ja — ifall det blott sker efter en krigsförklaring, — så anse vi ju ännu sådana stölder hedrande!
E. Altruism och pliktkänsla. Här ofvan påpekades den altruism, som redan måste finnas i det kommunistiska samhället och utan hvilken själfva »samhället» vore omöjligt. Det, som sammanhåller medlemmarna i en flock mot en annan flock, måste vara en viss samkänsla, en viss sympati, en viss ömsesidighet i tjänster och en viss förmåga att samvärka genom underordnande af den enskilda driften under det allmänna gagnet. Men redan innan denna sammanslutning i flock äger rum, har altruismen börjat väckas hos föräldrarna i och genom deras vård om barnen. Föräldraömheten, som är oumbärlig för släktets bevarande, är en ursprunglig känsla såväl hos djur som människor, och fanns äfven där de allt för mångtaliga barnen åtos upp. Och ur denna släktbevarelsedrift, som under vården om afkomman motvärkar själfbevarelsedriften, har — som förut yttrats — all förmåga af oegennyttig hängifvenhet sitt första ursprung. Denna förmåga tages sedan i anspråk i och genom samlifvet med stammen. Äfven det äktenskapliga samlifvet måste, trots all sin ursprungliga råhet, dock i någon mån vara värksamt i altruistisk riktning. Senare än altruismen hos föräldrarna, hos stammedlemmarna, hos makarna, utvecklar sig altruismen i barnens känsla för föräldrarna. Endast de handlingar, som genom smärtsamma eller angenäma följder inprägla sig i medvetandet, omdana, som vi sett, detta till varaktiga känslor. Och när barnen börja bli medvetna, när de kunna reda sig själfva, lämnar den primitiva människan dem också åt sig själfva. Könsförhållandets tygellöshet gör ett familjelif enligt våra begrepp för dem okänt. Barnen se modern misshandlas af fadern och följa snart hans föredöme. Ett utöfver de späda åren fortsatt ömhetsförhållande från föräldrarnas sida gent emot barnen hör på denna odlingsgrad till undantagen. Därför bli äfven de motsvarande känslorna hos barnen länge outvecklade. Undantag finnas dock i detta som i andra afseenden.
Man kan få se drag af äkta altruism hos vildar, t. ex. se dem ädelmodigt blottställa sitt eget lif, visa en stor tillgifvenhet och tacksamhet o. s. v. — allt drag, hvilka, såsom vi veta, man kan finna äfven hos de högre djuren. Men man kan icke lita på dessa känslor, i synnerhet ej hos vilden; de äro lika oberäkneliga som sällsynta. Frånvaron af hvad vi kalla »humanitet» — mänsklighet — är ju just det utmärkande för den djuriska moralen.