Fadersväldet, trots all dess grymma makt öfver hustrurna och barnen, blef därför ett stort framsteg i moralisk utveckling, ty mannens äganderätt till vissa kvinnor och barn medförde småningom en utveckling af den beskyddande ömhetens känsla hos honom. Mannens ändrade uppfattning af kvinnan har framgått genom en så ytterst långsam — och ännu alldeles oafslutad — utveckling, att det är på goda skäl, man plägar bedöma ett samhälles odlingsgrad efter den ställning kvinnan intar inom detsamma.

Blygsamhetskänslan är, liksom kärleken af sen tillkomst. Äfven hos de djurslag, där ömheten mellan makarna är stor och där honan behandlas väl, finnes ej spår af blygsamhet; äfven hos de primitiva människorna saknas den lika fullständigt. Hvarje drift tillfredsställes ögonblickligt, offentligt och utan aning om anständighet. I förhållandet mellan könen råder månggifte i ordets fulla bemärkelse. Och när mannen börjar kräfva trohet af sina hustrur, så är det till en början endast ur äganderättslig synpunkt; han vill icke bli bestulen, men han hyr gärna ut hustrurna åt sina vänner eller andra män. En hottentott hyr ut sin hustru åt européen för en bit tobak, lika villigt som hans dotter säljer sig för en bomullsnäsduk.

Själfva »äktenskapet» åvägabringas genom rof; mannen lurar på grannstammens kvinnor; finner han en, så störtar han sig öfver henne, döfvar henne med ett klubbslag och släpar henne hem vid håret. Ju flera sålunda vunna hustrur desto flera slafvinnor har också mannen. Rofvet uppgöres senare med hennes stam, så att hon blir röfvarens lagliga egendom; äfven äktenskapen inom stammen motsvara det gamla nordiska uttrycket »brudköp»: kvinnan är en sak, hvilken mannen tillhandlar sig af ägaren, som är fadern eller närmaste manliga frände[10].

Föreställningen att kvinnan af naturen skulle hafva ett slags blygsamhetskänsla, ett visst begrepp om kyskhet, motbevisas fullständigt genom etnografien. Där samhällsseden godkänner det, öfverlämnar sig kvinnan från tidiga ungdomen åt huru många män som hälst; där mannen ej kräfver trohet, finnes hos hustrun ej ens begreppet därom; blodskam är flerstädes en naturlig sak, som ej uppväcker minsta fasa, och att vid religiösa fäster få offra sin jungfrulighet åt prästerna är en af ungmör eftersträfvad ära.

Urmänniskans ohäjdade tillfredsställande af de naturliga drifterna hindrar ej hos dem uppståendet af onaturliga laster. Långt ifrån att dessa — som man hör påstås — bland vildarna utbredas genom européerna (och hos dessa senare uppstå genom en »onaturlig» kultur), finnas tvärtom sådana laster hos en del vilda folk, innan de haft ringaste beröring med européerna.[11]

Så länge ingen blygsamhetskänsla finnes, brukas inga kläder, annat än som skydd mot köld, i strid, o. s. v. eller som grannlåt. Kvinnan börjar att hölja sig, när mannen börjar göra sin äganderätt till henne gällande, och när han på henne straffar andra mäns tillgrepp af denna hans egendom. Genom fruktan alstras således hos kvinnan den första ansatsen till könslig återhållsamhet, omsorgen att ej utsätta sig för andra mäns blickar och hustrulig trohet. Att fruktan är första drifkraften, framgår bland annat af följande sakförhållande: hos samma folk, där hustrurna börjat behärska sig, skall man ännu finna de ogifta kvinnorna alldeles tygellösa, och medan de förra delvis hölja sig, gå de ogifta alldeles nakna. På Tahiti, där den könsliga friheten för ej länge sedan var alldeles utan gräns, fanns ej skymt af blygsamhet; på Nya Seeland däremot — hvarest männen döda sina hustrur, ifall de utan tillstånd gifva sig åt andra män — behålla kvinnorna t. o. m. under sömnen och under badet en lätt dräkt. Hos dessa Ny-Seeländska kvinnor, som ännu äro kannibaler, hafva dock redan ömhets- och trohetskänslorna nått en ej ringa grad af utveckling, såsom de européer intyga, hvilka haft hustrur till låns af infödingarna. Och äfven hos de Ny-Seeländske männen har en viss känsla af olust gent emot dylika »lån» börjat utveckla sig. En höfding motstod till och med en europé, som ville låna hustrun mot att ge mannen en enkelbössa; men när européen slutligen bjöd honom en dubbelbössa, tog han bössan med ena handen och sköt med den andra hustrun mot främlingen.

Att blygsamhetskänslan sedan den utvecklats, dock förblifvit beroende af klimatiska och andra förhållanden och därigenom ytterst växlande, är en allmänt känd sak. Japanesiskan t. ex., som är mycket anständigare klädd än europeiskan, badar sig oklädd i en hel samling af män; den franska damen under förra århundradet lät den manlige kammartjänaren kläda sig från topp till tå, men kände förlägenhet om hon råkat att af ett sällskap bli sedd med naturlig hårfärg, utan puder; nutidens världsdamer tveka ej att på aftonen visa sig halfnakna i baldräkt, men blygas om en man på morgonen öfverraskar dem i en mycket mindre blottande morgondräkt. Kortligen: begreppet om kyskhet och blygsamhet beror ingenstädes af något annat än den uppfattning därom, som hos ens omgifning är gängse. Och ifråga om kyskheten hos kulturfolken kan t. ex. påpekas, att i Spanien, Skottland o. s. v., där barn utom äktenskapet icke anses som en skam, äro barnamord mycket sällsynta och omvändt.

Men själfva kyskhetens och blygsamhetens känsla väckes först hos mödrarna genom fruktan, utvecklas sedan hos döttrarna, och småningom bli kyskheten och blygsamheten naturliga känslor hos kvinnorna, som sedan invärka äfven på männens moral i dessa afseenden.

Slutsatsen af dessa iakttagelser rörande könsförhållandet blir: att den kyska kärleken, en allomfattande, hel och varaktig lidelse, är en frukt af utvecklingen, och den kan således ej finnas vare sig hos det ena eller andra könet på de lägre utvecklingsskedena. Men vildens djuriska drift är första länken i en kedja, hvars sista länk är den stora, upphöjda och frigörande känsla, som drager andligt besläktade, högt utvecklade naturer till hvarandra. Och ännu i dag torde förmågan att på detta sätt djupt älska endast finnas hos ett fåtal — som en företrädesrätt, rik på möjligheter af den största lycka och det största lidande.

Detta fåtal skulle troligen ej nu nått denna förädling af den ursprungliga, råa driften, ifall icke våra förfäder, i sin starka egoism, med döden straffat sina kvinnor, när dessa glömde att de voro delar af sin »herres» lösegendom.