Hvad vården om afkomman angår, så är den djuriska människans moral i regeln djurens underlägsen. Men detta beror åter på människans öfverlägsna förmåga att beräkna villkoren för seger i kampen för tillvaron. För människan liksom för djuret är själfbevarelsedriften och könsdriften de två starkaste drifkrafterna. Släktbevarelsedriftens andra beståndsdel, kärleken till afkomman, kan lätt råka i strid med själfbevarelsedriften, och då segrar denna senare oftare hos den om lifskampens svårigheter mera medvetna människan än hos djuret. Under de tidigare skeden, om hvilka vi nu tala, lefde alla i umbäranden och faror. Vården om afkomman innebar under dessa förhållanden så mycken möda, att man kan förstå att egoismen i nödens stund segrade, ehuru ej utan strid, — och att barnen offrades för det egna jaget.

Ju lägre en folkstam står i utveckling, och ju värnlösare den därför är i kampen för tillvaron, desto vanligare äro barnamord. I Tasmanien mörda föräldrarna vanligen de 3-4 första barnen, i synnerhet om de äro flickor, och sker ej detta strax efter födseln, så utföres det i regeln när krig utbryter. Att vildarna i häftighet slå ihjäl sina barn är också mycket vanligt. Sålunda såg en resande i Eldslandet en far krossa sitt barn mot klippan, emedan barnet stött omkull en äggkorg — ett kraftigare uttryck af samma råhet, som vid liknande tillfällen kommer européerna att med stryk öfverfalla sina barn.

Medan den moraliskt outvecklade människan sällan är i stånd att behärska sig, är vilden detta endast i de fall, där en lång erfarenhet om tygellöshetens följder gjort själfbehärskning till hans »andra natur». Den primitiva människans andliga lif är en rad af enkla impulser, hvilka sällan tyglas af yttre hänsyn eller hämmas af några inre motvärkande rörelser; därför följer handlingen blixtsnabbt driftens ingifvelse.

Att vildarna därjämte utan tvekan döda de vanskapliga barnen och att barnamord är eller varit lagstadgat på sådana öar i Stilla hafvet, där födoämnenas mängd varit begränsad — detta är sakförhållanden af hvilka man skulle tycka sig berättigad att sluta till frånvaron af all föräldrakärlek hos vildarna. Men moderkärleken är så djupt rotad i naturen, att de tasmaniska kvinnorna, som beröfvas sina barn, skaffa sig ersättning genom att ägna sina ömma omsorger åt små hundar. Och ej ens på Sandwichsöarna — där den kvinna, som försummade plikten att låta mörda sina barn, så snart hon fick fler än högst tre, drabbades af samhällets förakt och skymfligt uteslöts ur alla »aktningsvärda» samhällsmedlemmars sällskap — blef modersömheten utrotad. Från den härledde sig t. ex. seden, att barnet skulle dödas genast efter födseln och innan modern sett det; hade det andats blott en half timme, fick det fortfarande lefva. Och på dessa öar omhuldades de uppväxande barnen med stor ömhet af sina mödrar.

Barnamordens svårutrotlighet sammanhänger med den mycket naturliga uppfattningen, att barnen äro föräldrarnas egendom. Det är först mycket sent och ännu ytterst otillräckligt, som samhället beredt skydd för barnen mot föräldrarnas godtycke.

Fosterfördrifning hör också samman med den djuriska moralen. Hos många vilda folk bedrifves den planmässigt och fortsättes långt efter det barnamorden börjat betraktas som omoraliska. Att såväl fosterfördrifning som barnamord ännu tillhöra också kulturfolkens seder, ehuru de fördömas af deras moral, beror måhända därpå, att det ofödda eller nyfödda barnet af kvinnan uppfattas som endast en del af hennes egen kropp, hvilken hon kan behandla efter behag. Blott småningom blir barnet för moderns känsla en själfständig personlighet. De flästa barnamord hos kulturfolken, liksom hos vildarna, begås också inom första dygnet; ifrån det modern börjat vårda barnet, vaknar ömheten och besegrar alla andra känslor af blygsel, af oro för framtiden o. s. v. Att äfven bildade kvinnors moral ofta är djurisk i fråga om moderlighetens plikter, torde dessutom delvis bero af den falska anständighet, hvilken hos kulturfolken vållar att den unga flickan ej uppfostras till insikt om sin plikt gentemot släktets lif. Först när kvinnorna från barndomen lära sig betrakta släktlifvet i kunskapens fulla dager och med religiöst allvar, kunna hos dem de sedliga begrepp allsidigt utvecklas, som hafva sin rot i uppfyllandet af naturens egna villkor, men i hvilka begrepp kvinnorna stundom ännu stå på sina urmödrars låga ståndpunkt.

I många afseenden, utom det nyssnämda, kunna vi i våra kultursamhällen finna kvarlefvor af den djuriska moralen med afseende å betraktandet af människan ur väsentligen matnyttig synpunkt. Morden på fosterbarn och undantagshjon äro yttringar af den primitiva olusten att föda onyttiga personer. Och många steg på den sedliga skalan torde ej skilja den östersjöfiskare — som då han fann sin drunknade hustrus lik fullsatt af ålar, plockade bort dessa och lade ut liket för att få ny fångst — från australnegern, som styckar sitt lefvande barn för att få fiskbete.

C. Förhållandet mellan könen. Bland djuren, åtminstone ryggradsdjuren, äro honorna i regeln icke föremål för misshandling. Hos somliga fåglar kan man t. o. m. säga att frieriet, makens ömhet om makan under häckningstiden och den ena makens djupa sorg vid den andras död förete tecken till en kärlek af högre art. Äktenskaplig kärlek i högre mening är en känsla, i hvilken egoismen och altruismen nått full jämvikt, så att den egna lyckan endast vinnes i och genom beredandet af den andras lycka. Men af denna slags äktenskapliga kärlek finnes hos den djuriska människan intet spår; hon står tvärtom i detta fall långt under icke blott fåglarna utan många af däggdjuren. I Tasmanien, hos australnegrerna och flerstädes, är kvinnan ännu blott en svagare varelse, som mannen kan bruka och misshandla utan ringaste hänsyn. Öfverallt på den djuriska moralens ståndpunkt, och under det skede, då fiske, jakt och krig äro mannens enda sysselsättningar, lägges allt annat arbete, äfven det tyngsta, på kvinnan. Hon bygger bostaden, samlar bränslet, bär alla bördor, ofta med dibarnet på ryggen, tillagar födan och mättar sig med de kvarlefvor, mannen kastar åt henne. Ha fisket eller jakten slagit fel, får hon gräfva upp rötter, dyka efter musslor, klättra efter frukter. De flästa kvinnor hos nutidens vilda folk vanställas af sår eller ärr efter männens misshandling. Gitter mannen ej själf aga hustrun, lämnar han henne i några kvinnors våld, hvilka i hennes misshandlande finna den grymma njutning, som den förtryckta och outvecklade varelsen ofta känner af att låta andra lida hvad man själf lidit, liksom de europeiska barn, som uppfostras med stryk, vanligen äro de grymmaste mot andra, svagare barn och djur.

Nya Seelands »vigselformulär» består i dessa till mannen riktade ord: »Du är hennes herre; sälj henne, döda henne, ät henne, om du behagar». I Indien och flerstädes var hustrun fordom pliktig att döda sig vid mannens död. Uppfattningen af kvinnan som en oren varelse har tagit sig uttryck i många vildars seder. Flerstädes får hon ej äta tillsammans med männen, ja ej ens koka sin mat vid samma eld. Efter barnsbörden måste hon genom mångahanda bruk renas, och ännu kvarlefver i våra samhällen i och med »kyrktagningen» en återstod af den djuriska moralens låga uppfattning af moderskapet.

Ehuru sederna växla mellan större och mindre grad af grymhet, kan man säga om nutidens vildar, att kvinnan af dem uppfattas som lastdjur, njutningsmedel och slutligen födoämne, samt att denna uppfattning är för den djuriska moralen betecknande. Att flera af nutidens forskare anse den tidigaste familjen hafva varit grundad på modersväldet (»matriarkatet»), icke på fadersväldet, ändrar icke sakförhållandet, att kvinnorna hos forntidens vilda folk haft och hos nutidens hafva en mycket låg ställning. Matriarkatet anses ha uppstått genom omöjligheten att veta hvem som var den rätte fadern, då samma kvinna ägdes af flera män. Modern, som, utom lifvet, också gaf barnet den första vården, blef då ansedd som dess rätta ägare, och modern med sitt barn blefvo således familjens första medlemmar. Så tillfälligt var — under detta skede — mannens förhållande till kvinnan, att hans förtryck af henne som den svagare ej mildrades af någon som hälst ömhet.