Till utgångspunkt vid bedömandet af hvarje moraliskt skede måste man tvärtom taga flertalets seder, de vanliga företeelserna, icke ytterligheter i vare sig det goda eller onda. Det blir sålunda icke de finare skiftningarna i den moraliska utvecklingen utan endast några få, väsentliga drag, som i det följande komma att framhållas för att utmärka skillnaderna mellan den djuriska, den vilda, den barbariska och den industriella moralens skeden. Dessa hufvuddrag äro: människolifvets värde, de svagas behandling, förhållandet mellan könen, aktning för äganderätten samt altruismen i allmänhet och pliktkänslan gent emot den rådande moralen.

5. Den djuriska moralen.

A. Människans värde. Den djuriska moralen vet intet om aktning för människolifvet. För att stilla sin hunger efter kött och tillgodose sitt begär efter läckerheter, äta människorna hvarandra. Hos alla kannibaler anses ungt kvinnokött som mest välsmakande. Och innan hustrun hunnit bli gammal och seg uppätes hon därför ofta; stundom får hon själf tända elden, öfver hvilken hon sedan anrättas. Bekant är historien om vilden, som af en missionär erhöll besked, att han ej kunde bli döpt, så länge han lefde i tvegifte. Om ett par dagar meddelade vilden, att detta hinder nu var undanröjt, ty han hade ätit upp den ena hustrun! Föräldrarna uppätas, då de åldras, af barnen, och icke sällan äta föräldrarna sina egna barn. Äfven om modern gråter, då fadern dödar barnet, lugnar hon sig vanligen, ifall hon får sin »lagliga» del, barnets hufvud, att gnaga på. I Australien, på Nya Seeland och Stilla hafvets öar, där människoätandet ännu delvis kvarlefver, är kriget sällan annat än människojakt. Man äter sitt nedlagda byte på själfva slagfältet eller tar hem det, göder det och slaktar det sedan vid något fästligt tillfälle. Man undervisar ungdomen huru den på ett »passande» sätt skall stycka och äta en människa. Hämdlusten och den föreställningen att man kan tillägna sig fiendens styrka och mod genom att äta hans kött medvärka att bevara kannibalismen, äfven där det finnes godt om annan köttföda. Fåfängan öfvar ock sitt inflytande; så t. ex. berättar en resande om en man, som åt sin hustru blott för att bli omtalad som en duktig personlighet. Där tillförseln på människovildt var jämförelsevis ringa, förbehöll man i fredstid denna läckerhet åt höfdingarna — hvilka dessutom alltid ha rätten till de bästa bitarna. Det öfriga folket kunde blott under krigstid erhålla denna njutning, och kvinnorna förbjödos helt och hållet att taga del i dessa måltider. När människoätandet i dess hvardagliga form småningom upphör, stannar det länge kvar som religiöst bruk; människooffren till gudarna äro ett bland uttrycken för tron, att gudarna också älskade människokött. Sägnerna om Abrahams offrande af sin son Isak och grekernas af Ifigenia — hvilka båda offer först voro befallda af gudarna, men sedan hindrades genom gudomligt ingripande — bevisa att vid det skedet ett nytt rättsmedvetande höll på att arbeta sig fram, ett medvetande, hvilket fördömde människooffer. I åtskilliga religioner, äfven den kristna, finnas föreställningar och bruk, som stå i ett, nu undanskymt, sammanhang med detta tidiga utvecklingsskede. Ej blott som religiöst bruk utan ock som en straffbestämmelse har människoätandet fortlefvat hos ganska högt utvecklade folk. På Sumatra t. ex. dömas äktenskapsbrytare och tjufvar att ätas. Och äfven hos vår tids kulturfolk finner man att människoätandet tillgripes vid hungersnöd; t. ex. af strandade europeiska skeppsbesättningar.[8]

De trakter, där kannibalismen visar sig svårast att utrota, hafva varit sådana, där (som t. ex. på Nya Seeland) naturen endast frambringar ett ringa antal af däggdjur och saftiga frukter. I de trakter däremot, hvarest annan riklig köttföda finnes, aftager kannibalismen genom många samvärkande inflytanden. Det kraftigaste har troligen varit nyssnämda förbud för kvinnor att äta människokött, emedan männen velat förbehålla sig ensamma denna njutning. Förbudet har uppehållits t. o. m. genom dödsstraff, och fruktan har sålunda småningom hos kvinnan alstrat en instinktiv motvilja för detta födoämne, medan hon tvärtom, där intet sådant förbud varit gällande, med god smak delar de rysliga måltiderna t. ex. på Nya Seeland. Sedan människoätandet på nyssnämda sätt blifvit motbjudande för kvinnorna, utvecklades också småningom hos barnen mödrarnas motvilja för människoätandet. Detta är ett af de många fall i moralens utvecklingshistoria, där själfviskheten hos ena delen af mänskligheten varit en af orsakerna till en sedlig känslas uppvaknande hos den andra delen.

B. De svagas behandling. Ej blott genom kannibalism, utan äfven på många andra sätt visar sig under det djuriska skedet missaktningen för människolifvet. Det finnes intet samhälleligt skydd för den svagare; dråp är en enskild angelägenhet, och en hvar bärgar sitt lif blott i mån af sin förmåga att värja det — hvadan också de gamla och sjuka, kvinnor och barn äro i de starkares våld.

Ett oupphörligt krigstillstånd råder; vilddjursbegäret att döda, att besegra sina medtäflare, att äta människokött underhåller detta tillstånd, och ur detsamma födes den uppfattningen, att det är en ära att följas af många slagna fiender in i det andra lifvet. Våra nordiska fäders begrepp om Valhalls fröjder — där kämpen fortsatte lifvets strider — liknar alldeles det, som ännu fortlefver hos öbon på Viti[9], hvilken sörjer, när han icke kan framträda för gudarna följd af nog många »goda gärningar», d. v. s. dödade fiender! Hälst slaktas fångarna under marter, och äfven sedan människoätandet upphört, fortsättes själfva detta pinande som ett älsklingsnöje; ofta släppas fångarna lösa för att hetsas till döds, alldeles så som vildens europeiska broder roar sig med att hetsa sitt instängda villebråd i sina jaktparker!

Och är väl — i aktning för människolifvet — monarken, som afskickar sina segertelegram efter en »lycklig» drabbning, väsentligt skild från indianen, som med stolthet förtäljer att han har 500 skalper af fiender, från hvilka han befriat sitt folk?

Till den djuriska moralens krigsseder hör ock ett fullständigt nedgörande af fiendens gubbar, kvinnor och barn. Först småningom börjar man inskränka dessa allmänna blodbad, dels genom envigeskamp mellan några utvalda kämpar, dels genom att upprätta med religiös hälg omgifna skyddsplatser (asyler). Sålunda fick hos greken den flyende fienden skydd vid husets härd eller vid templets altare, och en motsvarighet till detta har man funnit i våra dagar t. ex. hos vildarna på Sandwichsöarna.

Européens eröfringsfärder till Amerika, hans nutida »civilisatoriska» expeditioner till Asien och Afrika och hans krig, sådana de förts ännu på aderton-hundratalet, visa oss icke någon synnerligen skarp gräns mellan den djuriska vildens och européens moral i fråga om aktningen för människolifvet, när eröfring och krig bragt hans likar i hans våld.

Under människans tidigaste utvecklingsskeden, då kampen för tillvaron är hård, tillgången på födoämnen knapp, blir den svage endast en börda för den starkare, som denne snarast möjligt söker befria sig från. I Nya Kaledonien blir den, som ej orkat äta på 3 dagar, vanligen ihjälslagen, och de åldrige begrafvas lefvande, ofta utan att man förut gjort sig mödan att slå ihjäl dem. På Sumatra åt en folkstam sina gamla föräldrar under den tid af året, när saltet var billigt och citronerna mogna. De gamla stego upp i ett träd, barnen skakade trädet under sången: »Frukten är mogen, tiden är inne»; de gamla stego ned, slaktades och åtos med salt och citron. På Viti var föräldramord för ej länge sedan rent af en religiös plikt! Enligt den religiösa föreställningen därstädes skulle man komma till det andra lifvet alldeles i samma tillstånd som man lämnat detta. Det var därför barnens uppgift att befordra sina föräldrar till evigheten, innan de blifvit allt för orkeslösa. Familjen följde den gamle till grafven, man tog ett hjärtligt afsked, strypte sedan åldringen samt begrof honom högtidligt. Vitibons pliktkänsla var i detta afseende lika befallande som européens är det i alldeles motsatt riktning. Buschmännen låta vilddjuren äta upp de gamle; andra folk åter lämna dem att svälta ihjäl; sådan var lapparnas och är stundom ännu eskimåernas sed.