I hvarje tid finnes ett högre och ett lägre medvetande om det handlingssätt, som för alla är det mäst gagneliga. Det högre medvetandet finnes blott hos ett fåtal, och endast mycket småningom upphöjer man till moralbud de nya sedliga kraf, som flertalet alltid först i »sedlighetens» namn bekämpar, när en enstaka person eller meningsflock vågar uttala dem. Men ehuru de sedliga instinkterna, sedan de väl äro inorganiserade, blifva ärftliga på samma sätt som djurens instinkter, så äger dock denna ärftlighet ej rum lika ovillkorligt. De moraliska instinkterna äro unga, således mindre djupt grundade, lättare förlorade; ärftligheten är oregelbunden, gör stora språng och är utsatt för många, hvarandra korsande inflytelser. Dock är den moraliska ärftligheten mera påtaglig än den intellektuella. Ty de intellektuella egenskaperna äro de allra sist förvärfvade, således de mäst ovissa och hafva hittills endast visat sig ärftliga under några släktled.
Ömsesidig uppfostran, lagar, föredöme, hafva alla samvärkat att ge stadga åt de böjelser, som samhället på ett visst utvecklingsskede erkänt som varande moraliska. Men begreppen om det moraliska eller omoraliska hos vissa böjelser hafva varit ytterst växlande, såsom etnografien, historien och litteraturen till öfverflöd bevisa. En viss slags uppfostran, vissa vanor kunna — om de iakttagas under en tillräckligt lång följd af släktled — skapa vissa anlag, vissa dygder eller vissa laster medan en ny inflytelse, nya vanor kunna omdana begreppen så, att den forna dygden anses som ogärning eller omvändt. För att blott nämna ett enda exempel: vi straffa nu som brott mot lif och egendom alla tilltag, som likna våra nordiska fäders vikingatåg, hvilka däremot för 1,000 år sedan ansågos som utomordentligt hedrande mannabragder. På längden gör sig vanligen det starkaste af de inflytanden, som den samhälleliga omgifningen utöfvar, rådande, äfven om det strider mot våra ärftliga böjelser, hvilka alltid äro ytterligt sega. Som regel ser man därför den enskilde handla så, som landets lagar, flertalets uppfattning och inflytelserika människors föredöme angifva såsom rätt.
På en låg moralisk ståndpunkt är man i så hög grad beroende af omgifningen, att man endast anser moralens bud giltiga för ens beteende mot stamförvanter, men icke mot främlingar. Ju högre ett folk nått i utveckling, desto flera individer finnas inom detsamma, som vidga denna trånga uppfattning af altruismen; ja, en stor del af moralens utvecklingshistoria innebär icke förvärfvandet af nya rättsbegrepp, utan utsträckandet af de gamla begreppens omfattning från fränden till främlingen, från landskapet till landet, från frie till ofrie, från mannen till kvinnan, från öfverklass till underklass, från fosterlandet till mänskligheten.
Emot de äldre religiösa och filosofiska lärorna ställer nutidens antropologi och etnografi vissheten att det icke inom ett enda område för den mänskliga rättskänslan finnes någon af alla folk fasthållen norm; att all sedlighet är en följd af småningom samlad erfarenhet och småningom vunnet arf, och att således hvarken gudomlig uppenbarelse eller medfödda rättsbegrepp legat till grund för moralen.
4. Moralens fyra utvecklingsskeden.
Naturen gör intet språng. Liksom människans organism utvecklat sig från lägre till högre lifsformer, så har hennes moral utvecklats från en ståndpunkt, som vi kunna kalla djurisk. Under detta djuriska skede är kannibalismen det framträdande draget.
Småningom upphör människoätandet; och slafveriet framträder. I stället för att behandla sin krigsfånge som jaktbyte behandlar man honom nu som arbetsdjur. Detta moraliska skede kan kallas vildens.
Under det tredje skedet, barbarens, utbytes småningom slafveriet mot lifegenskap; aktningen för lif och egendom — till hvilken hustru räknas — är så mycket ökad, att mord, stöld och äktenskapsbrott strängt straffas.
Under det fjärde — och tillsvidare sista — moraliska skedet, det i hvilket vi befinna oss, är den lifegne vorden daglönare. Den barbariska moralen finnes kvar i mycket, men man börjar blygas för densamma, och hyckleriet utmärker därför vår tid liksom alla de skeden, då en högre sedelära erkännes än den, som gått in i kött och blod hos samhällets flertal. Slafveriet och lifegenskapen äro — förklädda — kvar i lönekampen. Mordet fördömes af lagen, men massmordet, kriget, godkännes ännu af allmänna meningen. Engifte ålägges af lagen, men prostitutionen är dock socialt erkänd. Offervillighet predikas, men vinstbegär drifver nästan alla företag; rikedomen äger all makt. Samtidens moral är den industriella.
Dessa fyra skeden öfvergå det ena i det andra; flera samtida folk stå ännu på något af de tidigare skedena, men västerlandets odling befinner sig i det sistnämda, industriella eller merkantila skedet. Inom detta åter finnas individer, hvilkas lif och lära äro omgifningen mycket öfverlägsna; de äro så att säga nutidens löften om en bättre framtid. Men man får ej döma nutidens allmänna moral efter dessa undantagsmänniskor, lika litet som t. ex. Sokrates kan anses ha varit ett uttryck af den allmänna sedligheten hos grekerna eller Jesus af den hos judarna rådande.