Den möjlighet till altruism, som är grundvillkoret för allt slags samhällighet, finnes hos djuren i lika hög grad, som hos den primitiva människan. Så snart några djur eller människor lefva i flock, måste i någon mån, ömsesidig hänsyn och ömsesidig hjälpsamhet inträda och de flockar, där denna ömsesidighet går längst, hafva alla utsikter att besegra andra flockar i kampen för tillvaron.
Som det omedelbaraste uttrycket af denna altruism kan man anse föräldrakärleken, och denna är lika stor hos de högre djuren som hos urmänniskan. Det är en vanlig företeelse att djurhonor, själfva blödande ur flera sår, med sin kropp söka skydda ungen och med sina yttersta krafter värna honom för jägaren, i stället för att söka rädda sig själfva. Men icke blott föräldrakärlek utan hvad man oegentligt plägar kalla människokärlek, d. v. s. kärlek till sina likar, finnes hos djuren. Regeln bland dem liksom bland de primitiva människorna är visserligen att en hvar i farans stund endast tänker på sin egen räddning och lämnar de värnlösa åt sitt öde. Men äfven hos djuren finnas undantag, värkliga drag af altruism, af hjältemodig offervillighet för den svagare. Så t. ex. flydde en skara babianer, förföljd af hundar, i vild skräck. En unge kunde ej följa de äldre, utan blef efter, men klagade sin nöd med höga jämmerrop. En af de redan i säkerhet varande aphanarna återvände då, bar ungen med sig och räddade honom med egen lifsfara undan hundarnas gap.
Tillgifvenheten mellan djur kan vara så stor att det ena begår själfmord, då det andra dör. Och att finna djur, som hängifvet vårda gamla föräldrar eller sjuka kamrater, hör icke till ovanligheten. I myrsamhällena är denna altruism påfallande stor. Sårade myror vårdas omsorgsfullt — man har till och med iakttagit en myra, som hängifvet skötte en sårad vän i fem månader — och larverna omhuldas samt försvaras med största ömhet och det största dödsförakt. Men det råder i detta hänseende stor skillnad mellan såväl olika myrsamhällen som olika individer inom samma stack. Så att altruismen hos myrorna är ingalunda blott en »blind instinkt».
Sak samma med fliten hos bin; det finnes flitiga och lata bin, ja, tjufaktiga bin. Om man blandar brännvin i honungen, bli bina alldeles »försupna» samt hemfalla sedan ohjälpligt till drinkarens laster, medan de annars utveckla alla medborgerliga dygder.[5]
Om utrymmet medgåfve det, skulle lätt en mängd exempel från djurlifvet kunna uppräknas, som visa huru de s. k. naturliga instinkterna kunna omdanas eller rent af utbytas mot andra, och huru, under äfven den mäst själfviska kamp för tillvaron, handlingar af hjältemodig uppoffring utföras af somliga djur. Det är mellan de olika djurslagen, som den vilda »kampen för tillvaron» pågår, medan den ömsesidiga hjälpen ofta bestämmer samlifvet mellan djur af samma släkte.[6]
3. Människans moral.
På samma sätt hafva hos människan vissa instinkter blifvit omdanade, vissa handlingar upprepade tills de blifvit böjelser. Men äfven sedan flertalet människor upphört att bero af vissa instinkter, som varit inkarnerade — d. v. s. gått in i »kött och blod» — hos våra förfäder, så kunna dessa instinkter framträda hos enstaka individer. Vissa vilddjurslika beteenden, vissa oemotståndliga drifter, såsom mordmani, tjufmani o. s. v. äro kvarlefvor af ett tidigare skede, och de människor, som stå under dessa drifters inflytande, tillfredsställa dem utan hänsyn vare sig till sin egen nytta, till den offentliga skammen eller till sedlighetsbegreppen — alldeles så, som flertalet människor under ett tidigare skede tillfredsställde dessa samma drifter.[7]
Men å andra sidan framträda stundom människor, hvilkas handlingar lika mycket höja sig öfver den allmänna sedlighetens ståndpunkt, som dessa förstnämdas stå under den. Dessa sällsynta företeelser äro förebud till ett framtida, än högre utvecklingsskede. I de flästa fall dukar visserligen detta högre stående fåtal under för det lägre stående flertalet; men dessförinnan hafva dessa få stundom hunnit gifva några af sina egendomligheter i arf åt efterkommande, stundom också hunnit gifva sina samtida ett intryck, som småningom blir värksamt i ombildande riktning.
Ur själfbevarelsedriften hafva människans allra första aningar om »rätt och orätt» uppstått. Hvad urmänniskan erfor som för sig gagnande ansågs småningom i hennes begrepp rätt; det skadliga ansågs orätt. Och sålunda blefvo redan inom de första sammanslutna flockarna vissa handlingar förbjudna, andra befallda, emedan de förra voro nyttiga för flocken och de senare skadliga. Dessa förbud och föreskrifter voro ytterst få, men däremot följderna af olydnad mot dem mycket svåra. Och på detta sätt erhöllo medlemmarna i flocken en viss, mycket begränsad men ganska bestämd uppfattning af hvad de borde göra eller låta bli att göra. Genom att handlingen i ena fallet erhöll understöd, i det andra rönte motstånd, lärde man sig att göra ett slags urval; det förra slaget af handlingar blef småningom angenämare än det senare, som alltid af de starkare vardt tuktat.
Hos de svagare uppstod — genom denna upprepade underkastelse under de starkares vilja — sådana slags organiska intryck, som i det föregående äro skildrade. Intrycken blefvo småningom böjelser och dessa inkarnerades hos nästa släktled, som i sin ordning lämnade dem än mer stärkta i arf åt det nästa. Flertalet följde villigt dessa böjelsers maning och kände, då de motstodo den, en oro, som ännu icke kan kallas samvetskval, men är den fruktan för följderna ur hvilken samvetsoron utvecklas. Till uppkomsten af vissa enkla moralbegrepp bidrog i väsentlig grad ett annat inflytande. Redan hos djuren finner man stor känslighet för likars omdöme, och »sällskapsdjuret» människan är ytterst beroende däraf. När de som nyttiga ansedda handlingarna naturligtvis möttes af omgifningens bifall, medan de som skadliga bedömda drabbades af klander, så medvärkade denna allmänna mening kraftigt att befästa uppfattningen om det lofvärda i somliga och det straffvärda i andra handlingar. Först under detta senare utvecklingsskede kan man börja tala om ett samvete, ett inre medvetande, som afgör det rätta eller orätta i ens handlingssätt. Detta medvetande, hvilket till en början bestämmes genom samhällsmeningen — och således, i ordets fulla mening, är ett samvetande om rätt och orätt — höjes genom en allt mer sammansatt utveckling därhän, att för den högre stående individen de »oskrifna lagarna» i hans eget inre bli mer befallande än de af samhället stadfästa.