Den grekiska och romerska patriotismen — som i dessa tider var medborgarnas högsta dygd — innebar samma hat till främlingen och grymhet i krigföringen som vildens ståndpunkt visar. På denna punkt är moralens utveckling ytterst långsam. Fångarna göras till slafvar, de nådesökande stötas ned; och de döda kämparnas begrafning firas med offrande af deras fångna fiender. Ur seden att med dylika offer och kämpaspel hedra den döde utvecklas småningom de blodiga cirkusspel, som i Rom förvilda sederna. Dessa spel godkändes, äfven sedan den moraliska utvecklingen hos de högst stående andarna nått en ovanlig grad af ädelhet och förfining — ett exempel på, huru det gängse bruket har makt att fördröja ett moralbegrepps utveckling.

Aktningen för människolifvet var, hos greken som romaren, ringa under det barbariska skedet. Först småningom anses dråp som brott; blodshämden råder länge; den utbytes också här mot böter, och vedergällningsrätten öfverlämnas småningom af den enskilde åt samhället. Stöld straffas strängt och i allmänhet äro alla straff grymma. En stor förbättring inträder dock småningom häri.

Vördnad för ålderdomen, aktning för arbetet, gästfrihet, måttlighet och plikttrohet höra till de dygder, som här och hvar framträda i antikens moral. Barmhärtigheten främjades genom tron, att »tiggaren och den fattige komma från Zevs». Medlidandet hade en särskild gudom, och edens hälgd vårdades af evmeniderna[39], hvilka äfven oblidkeligt förföljde den, som kränkt den gängse moralens bud.

Många handlingar af barmhärtighet liksom af storsinthet, af ädelmod, offervillighet och samvetsömhet gömmas i grekernas och romarnas historia och i deras vitterhet; hela skatter af moraliskt höga och djupa tankar kunna hämtas ur de grekiska och romerska liksom ur de asiatiska vishetslärarnas skrifter. Vi kunna däraf se, att människonaturen hunnit långt, redan innan den kom under kristendomens inflytande: mången hedning — liksom jude — hade flere århundraden före Kristus klart insett slafveriets orättfärdighet, nationalhatets trångsinne, personlighetens värde, människokärlekens plikt, själfbehärskningens höghet och lyckan af att arbeta på sin moraliska förädling.

C. De germaniska folkens moral. Den barbariska moralens grunddrag återfinna vi äfven hos våra förfäder germanerna: faderns fullständiga myndighet öfver familjens medlemmar; människooffer; barnutsättning; blodshämd. Äktenskapet ingås som en »handel», och bredvid den laggifta hustrun finnas sidohustrur; mannen kan med lätthet förskjuta hustrun, och, i fall af äktenskapsbrott, själf utföra det därför bestämda dödsstraffet. Dock var seden bättre än lagen, och i andra fall funnos lagar till kvinnans skydd. Dråp aktas som ett mycket ringare brott än stöld, som straffas mycket strängt. Egendomsförhållandet liknar, då germanerna först framträda, de amerikanska rödskinnens i Amerika eller kaffrernas i Afrika: horder af frie män äga gemensamt jorden, som brukas af trälarna. Längre fram inträder enskild äganderätt till jorden. Mord och krigisk bedrift, trohet mot stamförvanter, gästfrihet anses som mannens högsta plikter; men främlingen är rättslös, och främling är redan nästa landskaps invånare, så att t. ex. hos våra förfäder upplänningen kallades tjuf, om han fråntog sin granne, upplänningen, ett kreatur, men han kunde med heder från sin söderman ländske granne taga allt hvad denne ägde. Och böterna för skador till lif och lem fastställdes efter graden af främlingsskap.

Under kristendomens inflytande ändras — ehuru mycket långsamt — dessa barbariska seder. Medeltidens skede inträder i Europa, kännetecknat genom katolska kyrkans inflytande och feodalismen.

Feodalismen — först i våra dagar upphäfd i Japan och ännu kvarlefvande i Abessinien — är en inrättning, som framträder helt naturligt öfverallt där, under utvecklingens gång, en skillnad inträdt mellan mer eller mindre mäktiga personer, men de förra icke förmått helt kufva de senare, utan en mängd kompromisser uppstå mellan dessa individer, som äro olika mäktiga, men ömsesidigt behöfva hvarandra. Feodalismen har haft sin stora uppgift vid moralens utveckling; den fostrade hederskänsla, ömsesidig pliktkänsla och förmåga af uppoffring, innan äfven feodalismen slutligen urartade till förtryck.

Aktningen för människolifvet stiger hos germanerna under den kristna religionens inflytande; den enskilda hämden upphör småningom; fäjderna minskas genom fridlysning af vissa tider på året och vissa dagar i veckan; klostren hafva sin skyddsrätt, och prästen predikar människokärlek — men inskränkt till de rättroende! Mot de »otrogna», d. v. s. muhammedanerna, mot judarna och kättarna begås under korstågen och religionsförföljelserna grymheter, sådana som — enligt någons yttrande — »djäfvulen skulle begått, ifall han blifvit vansinnig». Stöld straffades strängare än mord: med dödsstraff, stympning o. s. v. Alla straff voro gräsliga: att brännas och lefvande begrafvas voro bland de lindrigare. Att sönderslitas, kokas i olja eller få inälfvorna uttagna hörde till medeltidens rättsseder, hvilka äfven kännetecknas genom alla slags tortyr — särskilt inkvisitionsdomstolarnas — något som jämförelsevis sällan, och i lindrigare form, brukades af hedningarna. Fängelserna voro, äfven de, tortyrmedel i sin ryslighet. Det skydd, som de kristna å ena sidan gåfvo människolifvet, uppväges å den andra af de förföljelser, som den kristna kyrkan lät människorna undergå. Och detta den kristna kyrkans anspråk att härska öfver människornas själar, hade på den moraliska utvecklingen ett mycket hämmande inflytande, ty de bästa människorna, de genom fri tanke, genom mod, innerlighet och själfständighet utmärkte »kättarna» dödades, och släktet gick förlustigt arfvet af deras egenskaper, medan hos de öfriga fruktan bidrog att inplanta den föreställningen, att fritt tänkande och personlig själfständighet voro de svåraste af alla brott.

Genom sitt skydd af de svagare har kristna läran visat sitt mäst betydande moraliska inflytande. Klostret och kyrkan öfvade en storartad välgörenhet; och barmhärtigheten blef en, för alla förbindande, religiös plikt. Sjukvård och ålderdomsvård, skydd för barnen, förbud mot barnamord, hjälp åt fattiga höra samman med de kristnas lifsåskådning, som emellertid står i egendomlig motsats till den medeltida lagstiftningens hårdhet: tiggeri straffades flerestädes med hud strykning, brännmärkning med glödhett järn, ja t. o. m. dödsstraff. Den gamle vedergällningsrätten i all sin sträfhet härskar i lagstiftningen; mannen har t. ex. enligt vissa lagar kvar rätten att ögonblickligen döda sin i äktenskapsbrott ertappade hustru[40]. Men i sederna intränger småningom en försonligare ande än den hedniska lifsåskådningen kunnat alstra. På förhållandet mellan könen öfvar den kristna läran ett dubbelt inflytande — till moralens förbättring och till dess försämrande. Kyrkan tager äktenskapet i sitt hägn och höjer därigenom hustruns ställning; hon skaffar sig domsrätt i mål, som röra sedlighetsbrott, såsom kvinnorof, våldtäkt, fosterfördrifning, äktenskapsbrott, onaturliga laster. Genom sin dyrkan af den jungfruliga »gudamodern» Maria, samt genom sin uppfattning af kvinnan som likställd med mannen i frälsningsplanen, bidrager kyrkan att höja kvinnans ställning och äktenskapets hälgd. Men å andra sidan framhölls kvinnan som den, allt sedan Evas dagar, till synd förförande, och det ogifta ståndet, »celibatet», ansågs som det högsta. Härigenom inträdde ett för moralens utveckling mycket hindrande dubbelt inflytande. De, som i könsligt hänseende öfvade själfbehärskning, voro i allmänhet präster och klosterfolk, som måste lefva ogifta, och i följd däraf gick ej denna deras själftukt i arf åt någon afkomma. De öfriga människorna, hvilka genom celibatets upphöjelse ansågo den könsliga själfbehärskningen som en stor, men blott för fåtalet möjlig dygd, lefde dess häjdlösare; lifvet delades liksom i tvänne halfvor, en ohelig, till hvilken alla naturliga drifter, framför allt släktdriften, hörde, och en helig; lifvet fick liksom kyrkåret två skeden: julen, njutningens tid, och fastan, späkningens. Men en sådan tudelning är minst af allt ägnad att främja de moraliska begreppens utveckling, ty den splittrar intrycken och minskar därigenom deras inflytande. Att kvinnan betraktades ömsom som en Eva, ömsom som en Maria, var icke häller ägnat att framkalla en riktig behandling af henne. Riddarmoralen, som blef sammanfattningen af medeltidens bästa sedliga begrepp, satte vördnaden för kvinnan och hennes samt andra värnlösas skyddande som en af sina uppgifter, men i värkligheten urartade riddarlifvet till allt utom renhet i förhållandet mellan könen. Om man vill hafva ett mått på det sedliga tillståndet vid medeltidens slut, så väl inom kyrkan som utanför densamma, så har man det i uppgifterna om de smittosamma könssjukdomarnas ofantliga spridning. Vi finna som slutsats: att den kristna läran icke — i stort sett — mäktade minska släktdriftens våldsamhet, om den än lyckats bibringa vissa högre sedliga begrepp i fråga om de till släktlifvet hörande områdena.

Kyrkans inflytande på träldomen går inom den germanska världen i samma riktning, som de stoiska filosofernas inom den antika. Träldomen bortarbetas långsamt; först på 1300-talet kan man anse den vara slut i Europa, men den kvarstod genom lifegenskapen i en lindrigare form till efter 1789 års franska revolution; i Ryssland upphäfdes lifegenskapen först 1861, medan slafveriet i dess barbariska form fortlefde i Amerika till 1863. Huru låg den medeltida uppfattningen af människovärdet, af aktningen för andras egendom, af vördnad för människolifvet var, det visar oss bäst de lifegnas samt de fattiga, ehuru själfägande, landtmännens behandling. Stormannen våldförde deras kvinnor, nedtrampade deras skördar, plundrade deras vingårdar, bröt upp deras förrådshus; sökte de försvara sig, blefvo de spetsade eller brännmärkta eller fingo smält bly öfver sig eller ögonen utstuckna eller lemmarna afhuggna! Kyrkan hängaf sig mer och mer åt kampen mot kungamakten; denna åt sin kamp med storvasallerna; dessa fäjdade sins emellan; städernas köpmän och handtvärkare kifvade sins emellan; öfverallt sökte man med starkt reglementerande hålla de underlydande i tukt, och öfverallt bröt dock striden ut. En allas kamp mot alla, sådant blef det tillstånd som från midten af medeltiden var rådande. Ty sedan kristendomen sjunkit ned till en världslig makt, lämpad efter sina bekännares andliga ståndpunkt, och med sig införlifvat en mängd hedniska begrepp, upphörde också dess väsentliga moraliska inflytande på germanerna, som visserligen redan sedligt påvärkats af sin egen lagstiftning och af romerska rikets odling men dock erhållit sin högre, sedliga uppfostran genom den kristna kyrkan. Därtill kommer, att kristendomens lära om det ödmjuka syndmedvetandet, nåden, försoningen, betraktelsen af jordelifvet som en korsets skola och evigheten som jordelifvets mål, innebar en allt för skarp motsats till människonaturens och särskilt till den germanska naturens sunda och berättigade stolthet, mod, själfkänsla, handlingskraft och lifslust. Katolicismen, som intet erkännande gaf åt den berättigade egoismen — annat än som omsorg om den egna själens frälsning — kunde därför ej försona egoism och altruism. Antingen blef människonaturen fullkomligt undertryckt genom ytterlig späkning och själlös altruism, eller också förblef den på längden tämligen oberörd af den kristna moraluppfattningen.