Judens moral — som andra barbarers — gäller emellertid endast judar. I Javehs, nationalgudens namn, befalles och sker nedslaktning af besegrade fiender[15], af deras kvinnor och barn[16]; lönnmord på fiender — sådana som Jaëls[17] och Judiths — förhärligas. Barnamord förekommo, och den förstföddes offrande var en religiös plikt[18]; sägnen om Abrahams offrande af Isak[19] antyder (som förut påpekats) en begynnande ändring i detta bruk, som småningom alldeles upphörde: den förstfödde friköptes sedan genom en gåfva till templet. Äfven berättelsen om Jeftas offer af sin dotter[20] visar ej blott, att människooffer voro i bruk hos judarna, utan ock hur länge fadern hade makt öfver barnens lif. Lagen gaf honom rätt att stena den olydige sonen[21]. Sin dotter kunde han sälja som slaf[22].

Månggifte är i judens moral berättigat för mannen[23], men den äktenskapsbrytande hustrun stenas[24]; hustrun kan äfven af de obetydligaste skäl förskjutas. Onaturliga laster öfvades men straffades strängt[25], som inom de flästa andra barbariska samhällen. Grymma straff, såsom stening, brännande å bål o. s. v. hörde till rättsbruken. Slafven kunde saklöst piskas ihjäl, blott han icke dog under slagen, utan under en dag öfverlefde misshandlingen[26].

Vedergällningsrätten tillämpades med yttersta stränghet: »Du skall ingen skonsamhet bevisa; lif för lif, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot», så lyder lagen[27].

I flera fall höjer sig dock den hebräiska lagen till en större mänsklighet. Mot stöld är den ej så sträng som många andra barbariska lagar; man fick t. ex. i vissa fall återgälda det stulna fyrfaldt eller femfaldt[28]; kan man det ej, blir man målsägarens slaf. Äfven under sina monarkers styrelse bibehålla judarna den själfkänsla och jämlikhetsanda, hvilka visa sig i flera mänskliga budord, särskilt till de svagares skydd. Slafven kunde bli fri på 7:e året[29]; då fick jorden hvila och de fattige samla dess själfsådda skördar. Främlingen, den faderlöse och änkan stodo under Javehs hägn[30]; arbetarens lön skulle betalas före solnedgången[31]; och gäldenären fick ej beröfvas hvad han nödvändigt behöfde[32]; all ränta var förbjuden[33]; den fattige fick plocka ax på åkern[34] och äfven mot den vanföre och den ej lagskyddade främlingen anbefalldes barmhärtighet[35] liksom äfven mot djuren. Den hos andra barbariska folk vanliga samfällda ansvarigheten fanns icke hos judarna: hvar och en måste svara för sig själf; den enes missgärning hemsöktes icke på den andre[36].

Människolifvet skyddas mer än egendomen och altruismens stora budord: att älska sin nästa som sig själf är uttalat i judarnas[37] liksom i andra asiatiska folks morallagar[38]. »Nästan» var emellertid för juden ännu blott — juden. Och ehuru glimtar af en högre uppfattning i detta fall redan gjorde sig gällande hos profeterna, så var det först Jesus som i detta hänseende vidgade den judiska uppfattningen till allomfattande människokärlek. Det är således — som vi vid jämförelse med andra barbariska folks sedelära otvetydigt finna — icke genom sin morals höghet, som juden stod framför andra folk. Men hans sedliga öfverlägsenhet bestod i hans föreställning, att hans nation var Javehs utvalda folk och att den jordiska lyckan eller olyckan var på det nogaste förbunden med lydnaden för de af Javeh gifna buden. Sålunda blef judens moral för honom starkt befallande; hans pliktkänsla fick en så allvarlig uppfostran, och hans samvete blef så känsligt, att just ur hans folk, förberedd af de stora profeternas uppfostrande arbete, en ännu högre moralisk utveckling, den kristna, kunde framträda. Men redan profeterna hade ifrat mot det formväsen, hyckleri och andliga högmod, som, jämte mycket godt, hade framkallats genom judarnas stränga laglydnad och deras känsla af undantagsfolk. Och Jesus — som förkunnade personlighetens, frihetens och människokärlekens tankar såsom sedlighetens högsta bud — stod så högt öfver äfven sitt folks högsta religiösa och moraliska begrepp, att han fick det öde, som utvecklingshistorien visar oss vara det vanliga för stora nydanare: att duka under för sin samtid.

B. Grekernas och romarnas moral. I grekernas fornsägner finna vi många spår af den vilda moralen: människooffer, kvinnorof, månggifte, oinskränkt fadersmyndighet, barnamord. Småningom inträder en moralisk utveckling; människooffer upphöra; blodskam anses brottslig; könslig återhållsamhet kräfves af hustrurna; i Sparta är det staten, icke fadern, som bestämmer om barnen skola utsättas eller icke.

Men äfven sedan vi hunnit till Greklands och Roms blomstringstider, visar moralen barbariets drag. Kvinnorna i Grekland lefva skilda från männens sällskap, och blott i Sparta röra de sig mera fritt; mannens sidohustrur godkännas af seden, och begreppet äktenskapsbrott finnes länge blott till för hustrun. Steg för steg bättrades emellertid lagarna till kvinnans förmån, och ehuru sederna icke höjdes i samma mån, äro dock lagarna ett viktigt bevis på höjda moraliska begrepp, om de än icke i lifvet blifva med allvar förvärkligade.

I Greklands äldre tid hörde, som mångenstädes, prostitutionen till tempeltjänsten, och onaturliga laster förekommo redan på Solons dagar. Den uppfattningen att förfallets tid medfört dessa och liknande företeelser är ej riktig.

Föräldramyndigheten inskränkes, men barnutsättningen och fosterfördrifningen däremot bli egentligen först med allvar beifrade, sedan kristendomen börjat öfva sitt inflytande.

Skärskåda vi slafveriet, finna vi visserligen i Aten mer mänsklighet vid slafvens behandling än i Sparta och Rom, men å andra sidan är det Atens främste tänkare, en Plato, en Aristoteles, hvilka försvara slafveriet med alldeles samma dåliga skäl, som vissa tänkare i våra dagar använda mot underklassens kraf på mänskliga och medborgerliga rättigheter. Själfva det sakförhållandet, att ett försvar för slafveriet behöfdes, visar emellertid, att den moraliska utvecklingen inom vissa samveten hunnit så långt, att slafveriets berättigande börjat betviflas. I Rom dödades ofta en slaf lika lättvindigt som vi döda en fluga: för att roa sina gäster, mata fiskarna i sin parkdam o. s. v. aflifvade vissa romare sina slafvar, ofta under gräsliga marter. Men dock inträdde tidigt här som öfverallt en väsentlig skillnad mellan hemfödda och öfriga slafvar. Steg för steg visar särskilt den romerska lagstiftningen till slafvarnas förmån den höjning af mänsklighetskänslan, som man med orätt uteslutande tillskrifvit kristendomens invärkan. Så var det t. ex. Neros lärare, Seneca, hvilken af sin lärjunge utvärkade en af de första lagarna till slafvarnas skydd. Seneca var en stoisk filosof, och det var i allmänhet just den stoiska vishetsläran eller filosofien, hvars ädla mänsklighet präglade de goda lagarna under romerska käjsardömets tid.