Du skall värna din stam, utrota dess fiender; älska ditt land; hata dess fiender.
Dessa båda sista, ur såväl egoismen som altruismen framsprungna, pliktbegrepp äro emellertid det nya i vildens moraliska utveckling. Mod och uthållighet, sammanhållning, offervillighet, själfbehärskning — korteligen alla de egenskaper, hvilka skola försäkra det folk, som äger dem, seger i kampen för tillvaron, de finnas som frön i dessa begrepp. Men jämte de nämda moraliska egenskaperna utvecklas hatet, fosterlandskärlekens afvigsida, hatet till fiendens folk och land. Och dessa känslor, patriotism och hat, inkarneras samtidigt i människonaturen och så djupt, att den endast ytterst långsamt har börjat särskilja de båda känslorna.
Hvarje omdaning af en dylik, till instinkt vorden, moralisk känsla äger rum både så, att instinkten renas, och så att den vissnar i brist på näring eller bruk; så att nya motvärkande inflytelser uppstå, och så, att samhällsförhållandena omdanas, hvarigenom nya behof framkalla nya slag af känslor. Alla dessa arter af inflytelser samvärka sålunda i våra dagar i och för utrotandet af krigskärleken, en gång oskiljaktig från patriotismen, och för omdanandet af den ensidiga fosterlandskärleken till en alla folk omfattande människokärlek.
I vildens moralbud, väsentligen förestafvade af egoism, finna vi dock redan så pass mycken altruism och — vid deras iakttagande — så pass stor pliktkänsla som nödvändigt kräfvas för mänsklig sammanlefnad, äfven i ett så enkelt, osammanhängande och obestämt samhälle som det vilda.
7. Den barbariska moralen.
I det barbariska samhället har utvecklingen fortgått från de enkla till de mer sammansatta tillstånden. Skilda samhällsklasser finnas; en ganska långt drifven arbetsfördelning; noggrant affattade lagar, som bestämma rättsförhållandet mellan klasserna; en styrelse som skipar lagarna och en religion, hvars präster ge gudomlig hälgd så väl åt lagarna, som åt andra moraliska budord. Dessa barbariska samhällen — ofta despotiskt d. v. s. enväldigt styrda monarkier — hafva ägt stora civilisatoriska uppgifter, i moraliskt lika väl som i materiellt och intellektuellt afseende. Världshistorien visar oss sådana samhällen i t. ex. det gamla Egypten, de assyriska, babyloniska och judiska rikena, perserriket, de amerikanska rikena vid européernas eröfring, de grekiska staterna, det romerska riket. Ty huru högt stående alla dessa stater än varit i andra afseenden, ur den moraliska utvecklingens synpunkt kunna de med allt fog kallas barbariska.
Den despotiska konungamakten har, med afseende å moralens utveckling, haft uppgiften att stärka de styrdes gemensamhets- och vördnadskänsla, att tvinga till laglydnad genom ytterlig stränghet; att sålunda djupt inprägla vissa sedebud, hvilka visserligen redan blifvit medvetna, men icke kunnat blifva värkligt inorganiserade förr än under den despotiska samhällsmaktens jämna tryck, och genom skräcken för dess ofelbart återkommande, grymma straff. Den enskilde förlorar själfhämdens rätt; de motspänstiga utrotas, och ett urval äger sålunda rum af de mer samhällsdugliga. Dessa sätta sålunda sig så mycket mindre upp mot regentens bud, som prästen lär dem att dessa bud äro gudomliga: »altaret och tronen» hjälpa sålunda hvarandra vid vildarnas fostran, men denna sker genom att förtrycka dem. Under en viss tid var, som sagt, detta tunga ok gagnande för att tämja människodjuren, men sedan förlamade det deras utveckling. Hunden, barnet och folket, som tuktas för länge, bli fega och lågsinnade; förtryck förnedrar den mänskliga personligheten. Individualiteterna försvinna, när man formar dem efter en enda prägel; de bli böjliga i en viss, åt dem anvisad riktning, men på samma gång dödas i regeln förmågan af initiativ, lusten att upptäcka, att nydana, att skapa.
Som utrymmet icke medgifver att bevisen på den barbariska moralens lagar hämtas från alla håll, väljer jag dem företrädesvis från de folk, som öfvat det största inflytandet på den nuvarande europeiska odlingen, ja, som ännu i dag bevara en stor del af detta inflytande.
Hos judarna, grekerna, romarna och germanerna skall genom några få exempel visas hvad som var den barbariska moralens begrepp om människolifvets värde, de svagas behandling, förhållandet mellan könen, aktning för äganderätten, samt om altruism och pliktkänsla i allmänhet.
A. Judarnas moral. I judarnas budord: »du skall icke dräpa, icke göra hor, icke stjäla, icke bära falskt vittnesbörd» finnes intet, som skiljer deras från andra barbariska folks moral, ja, några af dessa bud finner man redan i vildens morallag. Ej ens föräldravördnadens bud är för juden eget, men väl den därvid fästa lönen. Endast ett nytt bud, med mänsklig innebörd, det om hvilodagens helighållande, är det tillägg, genom hvilket judens »Tio Guds bud» utmärka sig framför andra folks på samma odlingsgrad. Ty hvad buden innebära om förhållandet till Gud hör icke till moralens utan gudsbegreppets område.