Dock kommer rättvisans begrepp att under detta skede utveckla sig ur den själfbevarelseinstinkt, som gör att man sätter sig till motvärn, om man af sina jämlikar förfördelas. Man vill ha vedergällning för den orätt man lider; och ur vedergällningens begrepp utvecklas rättvisans. Man gaf den enskilde rätt, när han kunde taga sig rätt, när han kraftigt hämnade ett våld mot sin person eller sin egendom. Näfrätten var den första yttringen af rättskänslan, och »öga för öga, tand för tand» blef denna känslas enkla, hårda uttryck; ingen hänsyn togs till bevekelsegrunder eller förmildrande omständigheter. Och när seden tillräckligt länge ansett själfhämden som en rätt, blir den småningom också fattad som plikt: blodshämden blir en helig handling, och det dröjer mycket länge innan böterna komma i själfhämdens ställe. Vid den tidpunkten värdesättas lif och lemmar, och en »taxa» finnes för de böter, som det värdefullare lifvet, den oumbärligare lemmen betingar. Böternas art växlar. Hos afghanerna t. ex. ger man 12 ungmör i bot för ett människolif; 6 för en fördärfvad hand; 3 för en utslagen tand. Sålunda uppstod ett slags lagens hägn för de svagare inom ens eget samhälle. Men främlingen är fortfarande rättslös; han kan saklöst skadas till lif och egendom.
Redan den personliga styrkan och djärfheten hade skapat en viss skillnad i rikedom; antalet slafvar, som man kunde skaffa sig, ökade ytterligare denna skillnad; böterna gjorde den ännu större. Vinningslystnaden sade nämligen, att det var klokare att offra den ofruktbara hämden för ett varaktigare godt, och så började böterna träda i blodshämdens ställe. Sålunda ännu ett fall, där egoismen kom att värka som en tygel på lidelseutbrotten, när man visste, att dessa skulle medföra en säker, kännbar förlust.
Näfrätten fostrade visserligen begreppet att straff äro rättvisa, men den värkligt upphöjda rättvisan kunde först framträda under ett senare skede, när den enskilde lämnade sin vedergällningsrätt i den allmänna rättvisans händer.
Den upphöjda, för alla lika rättvisa, som de bästa människor eftersträfva, som de älska så djupt, att de kunna dö för den, — den är i dem danad af alla de otaliga orättvisor deras förfäder utstått och af den hos dem sålunda utvecklade hämdkänslan, som småningom förädlats till rättskänsla.
C. Förhållandet mellan könen och D. Aktningen för äganderätten göra visserligen några framsteg under det vilda tillståndet, men i allt väsentligt förblir den moraliska uppfattningen den samma som under det föregående skedet; i ett fall sker dock ett betydande framsteg: vissa släktskapsgrader börja anses som gräns för friheten i förhållandet mellan könen.
E. Altruism och pliktkänsla. Moderskärleken, som hos vildarna ofta kan yttra sig på ett innerligt sätt, och krigarens hjältemod i kampen mot sin stams fiender äro de högsta uttryck af altruism och pliktkänsla, som man i allmänhet finner hos vildarna. Dock kunna äfven andra pliktbegrepp någon gång framträda. Så t. ex. i Afrika, där lögnen, servilismens vanliga följeslagare, är regeln, finnas dock stammar, som i intet annat äro öfverlägsna sina grannar än just genom en stark sanningskärlek, en lika egendomlig företeelse som de människoätande nyseeländarnas aktning för och vård om de gamla.
Undantagen måste emellertid — af huru stor betydelse de än äro för en allsidig bild af moralens ursprung och utveckling — lämnas åsido vid denna kortfattade framställning af hufvuddragen i den moraliska utvecklingen. Och vi finna då, att vildens pliktbud blifva tämligen lika den djuriska moralens:
Du skall i allt och alltid lyda din herre.
Du skall ej stjäla dina stamförvanters egendom, deras hustrur däri inbegripna.
Du skall dräpa med urskiljning och icke anfalla någon, som är mäktigare än du själf. Du skall vara tapper och grym i kriget.