Genom slafveriet blir det förut så enkla samhället mer och mer sammansatt. Det skiljer sig i en öfver- och en underklass; till den förra höra krigaren och prästen; de öfriga — nämligen slafvarna — uträtta det hvardagliga arbetet. Den ökade arbetskraften möjliggör mera odling af fälten och skötseln af större hjordar; med den ökade egendomen uppstå flera äganderättstvister; dessa medföra ett ökat behof af skiljedom, och så blir höfdingen ej blott anförare i krig utan också domare i fred. Steg för steg leder detta småningom in i de stora monarkiernas skede, som tillika är den barbariska moralens.

Vildens moral med afseende å slafven kommer själfklart att hafva följande tanke till utgångspunkt: »Jag kunde ätit denne fånge; jag fann det nyttigare att låta bli; jag har nu emellertid all rätt att bruka honom som jag finner för godt.» Behöfves slafven i kriget, användes han där; annars är han arbetare; ofta säljes han.

Liksom vinstbegäret mångenstädes utrotat barnamorden, har det ofta visat sig äfven kunna utrota lusten efter människokött: såväl afkomman som krigsfångarna hafva då användts till bytesmedel i stället för födoämne.

Själfva sakförhållandet, att man vande sig skona krigsfångarnas lif, blef emellertid af vikt för moralens utveckling. Ty tanken på framtiden vardt ett starkare motiv än ögonblickets njutning, och härigenom ökades själfbehärskningen.

Det var emellertid ej blott krigsfångarna, som blefvo slafvar. Också de för brott dömda och de medellösa hemföllo till de burgna som slafvar. Hos kaffrerna är t. ex. ännu i dag ordet fattig liktydig med slaf, och de rika äga samfällt de fattiga, hvilka brukas som jakthundar, lastdjur o. s. v. Dessa fattiga röja intet medvetande om att de behandlas tyranniskt; de anse det lika naturligt att deras tyranner misshandla dem, som att lejonet äter människan. Det är framför allt i Afrika vi ännu kunna studera slafveriet, så som det var under hela mänsklighetens tidigare skeden. Slafven är där alldeles rättslös; han är ännu ett gångbart mynt, och ägandet af många slafvar tillförsäkrar den afrikanske vilden liknande företräden, som räntor tillförsäkra européen.

Ehuru slafveriet var ett framsteg i moral framför människoätandet, medförde det dock nya, för såväl slafvens som ägarens moraliska utveckling skadliga förhållanden. Slafägaren blir lat och förtryckande i högre grad än medlemmen i den anarkiska flocken har tillfälle att vara det. Där lefver man i ständig fruktan, i oupphörligt försvarstillstånd; det ömsesidiga behofvet af hvarandra hindrar att ett allt för stort våld öfvas af de starkare, och hos alla alstras en viss själfkänsla på samma gång som en viss samkänsla. Genom slafveriet förlorar slafven själfkänslan och husbonden samkänslan. Men den, som saknar själfkänsla, har häller ingen känsla af sedlig förpliktelse. När man förebrår en afrikansk slaf en nedrighet kan man erhålla svaret: »Jag är ju slaf!» Rättslösheten medför i själfva värket i alla förhållanden den uppfattningen, att man icke häller äger några plikter. Hvilket inflytande detta skall öfva på moralen kan man fatta, då man besinnar, att i Afrika omkring ¾ af den manliga samt hela den kvinnliga befolkningen intager slafställning. Det finnes sålunda en hel zon, som med fog kan kallas den servila, en där slafägare och slafvar ömsesidigt förstöra hvarandra, de förra genom att tillåta sig allt, de senare genom att fördraga allt. Slafveriet har härskat nästan öfverallt under ett visst skede af utvecklingen. Grekens liksom nordbons fornsagor visa oss trälen likställd med husdjuret. Och ehuru arten af behandling varit mycket olika, så måste dock öfverallt möjligheten att på försvarslösa varelser kunna tillfredsställa sina nycker ha gifvit näring åt egoismen. Sålunda har den moraliska förädlingen både gynnats och motvärkats genom slafveriet, ty detta har såväl ökat som minskat det välde man utöfvat öfver sina, för andra eller en själf skadliga, böjelser. Alla i flock lefvande djur äro de lättast tämda, och människan ägde genom sin sällskaplighet — detta grundvillkor för all högre odling — alla förutsättningar att kunna förslafvas. När hos de primitiva människorna, där ingen annan »klasskillnad» fanns än mellan starka och svaga, lydnaden blifvit inkarnerad, då härskade som sagt denna instinkt blindt, ty den motvägdes ännu icke af andra moraliska egenskaper. Därtill kom uppfattningen af höfdingen som ett slags gudaväsen. Så som vildens slaf böjde sig för honom, så böjde vilden sig i sin ordning för sin herre; ja, det är t. o. m. troligt, att människan af hunden lärt sig sina krypande vanor — liksom hon på många språk betecknar sin underdånighet med att kalla sig sin »herres hund»! Det finnes under detta skede ingen gräns för de vördnadsbetygelser, man visar eller de kränkningar man tål. Att släpa sig fram på magen, beströ sitt hufvud med jord, t. o. m. fylla sin mun därmed, äro vildars hälsningssätt inför höfdingen; att se denne rätt i ansiktet, vidröra någon hans tillhörighet eller trampa på hans skugga, är flerstädes belagt med dödsstraff! Lif, hustru, egendom — allt står i höfdingens hand, och i Afrika roa sig »kungarna» med att genom täta och alldeles utan orsak företagna afrättningar visa denna sin envåldsmakt. Undersåtarna hembjuda höfdingen sina hufvuden, sin egendom, sina hustrur eller döttrar; och inom sitt eget hus kräfver han samma obetingade vördnad. En resande såg t. ex. en kunglig gemål aflifvas, emedan hon haft den oerhörda fräckheten att — bjuda sin gemål en nyplockad frukt! Denna servilism — som i Europa ännu i viss mån fortlefver i hofetiketten, i tjänstemanna- och militärdisciplinen, sällskapsceremonierna o. s. v. — har lika dåliga följder för härskaren som för hans undersåtar. Smickret, som aldrig är oskadligt, blir moraliskt härjande i outvecklade sinnen; tillbedjan skapar den uppfattningen hos den tillbedde, att han är gudomlig, en uppfattning, hvari han stärkes genom att hans godtycke och öfvermod aldrig möta något motstånd. Härskaren inbillar sig vara helig och oansvarig, och denna uppfattning blir också undersåtarnas. Ju mer de fördraga, desto mer blir underkastelsen för dem en religiös plikt; man afhandlar ej en guds, en allsvåldig konungs nycker, man vördar och lyder dem blindt, och man offrar sig lika blindt för dessa nycker.

De religiösa föreställningarna under den vilda moralens skede innebära ej tron på själens odödlighet, men däremot på ett fortlefvande efter döden, i ett lif likt det jordiska. Och ju mäktigare en person varit desto naturligare finner man hans fortlefvande, desto lättare tror man på hans makt att också efter döden utöfva sitt välde. Man offrade således vid hans begrafning åt honom allt, som han i lifvet skattat högst: mat, vapen, kvinnor, slafvar; man hoppades att han sålunda skulle varda de lefvande bevågen.

I slafsamhället förblefvo fruktan och våld fortfarande moralens grund. Ja, de moraliska frön, som själfbevarelsen och samvärkan utvecklat under tidigare skeden, förkväfdes lätt genom ett tillstånd, där ingen rättvisa kunde finnas, där härskarens godtycke var enda lagen, den blinda lydnaden den högsta dygden. I människornas själslif lämnar en sådan underkastelseperiod djupa spår. Den lågsinnade benägenheten att böja sig inför makten och framgången grundlägges genom denna undergifvenhet och inskärpes ytterligare genom de religiösa vanorna. I sin ordning präglas nämligen äfven gudsbegreppet af servilism: gudarna bli, enligt människornas uppfattning, tyranniska härskare, dem man lär sig nalkas på samma sätt, som man närmar sig sina jordiska tyranner.

De under detta skede inplantade, servila instinkterna fortlefva inom de flästa nutidsmänniskor, drifva dem till lågheter, beröfva dem deras handlingsfrihet och komma dem att tåla öfversitteri eller att själfva öfva det. Slafblodet kan endast långsamt omsättas i den fria människans ådror. Och om vi än ge oss själfva frisinnade lagar, fria människor kunna vi ej strax genom dem skapa! De flästas karaktärer lida ännu af slafarfvet från våra jordkrypande förfäder; och innan uppfostran och samhällsvanor upphöra att inprägla den blinda underkastelsen som barnets och medborgarens främsta dygd, kunna vi icke vänta att få se värkligt frigjorda människor.

B. De svagas behandling. I detta afseende skiljer sig vildens moral föga från den djuriska moralen, utom så till vida, som upphörandet af människoätandet medför en ökad aktning äfven för de svagares lif. Husfadern har emellertid ännu i regeln oinskränkt rätt öfver hustruns och barnens liksom slafvens lif; härskaren har det öfver allas. Inom hans räckhåll finnes, som vi sett, icke rum för rättvisa; svagheten äger där intet skydd mot styrkan.