Omäteliga vattenrymders djup
Och grönt till rödt förvandla.[14]
Men dock har detta Macbeths sammansatta lidande sitt första ursprung i ett naturbarns enkla samvetskval!
Ur det lilla ollonet uppväxer den väldiga, månggrenade eken. Den, som trampade ollonet under foten, medan han stirrade upp mot kronan för att lära känna trädets ursprung, skulle bete sig lika ovist, som de tänkare, hvilka söka utgrunda moralens ursprung med hjälp af våra insikter i kulturfolkens högsta sedliga medvetande, i stället för att studera lagarna för moralens utveckling i djurens, barnens och de samtida vildarnas själslif och utvecklingshistoria.
6. Vildens moral.
Ehuru utvecklingens lag nödvändiggör vissa likheter i hufvuddragen af moralens, liksom hvarje annan mänsklig egenskaps utvecklingshistoria, utesluter detta dock icke tillvaron af många olikheter. Klimatet, det häraf betingade lefnadssättet, andra naturinflytanden, grannfolks påtryckning, enstaka personligheters invärkan, religiösa och filosofiska begrepp o. s. v. bidraga hvar i sin mån till dessa olikheter. Det är endast när man öfverblickar mycket långa tidrymder, som de stora gemensamma dragen framträda och jämte dem då äfven det uppåtstigande, som vi kunna skönja i den moraliska utvecklingens historia.
Ingenstädes finnes det någon tvärbrant mellan de afsatser, vi kunna urskilja på moralens område: det vilda tillståndet höjer sig öfver det djuriska, det barbariska öfver det vilda och det industriella öfver det barbariska genom omärkliga öfvergångar, hvilka förbinda hvarje skede med dess föregångare och dess efterföljare. Sålunda är t. ex. sagoperioden i hvarje folks historia, med dess många halft djur-, halft människoliknande gestalter, ett dunkelt minne af en sådan öfvergångstid från den djuriska till den vilda moralen. Och vi påpekade redan i början, huru våra brottsmålsannaler visa oss återfall till den djuriska ståndpunkten. Vi måste därför söka medelhöjden af ett visst samhälles sedlighet mellan den höjdpunkt, fåtalets moral bildar, och den låga ståndpunkt, som flertalet intar. Och detta så mycket mera, som vi kunna vara vissa, att äfven hos de högt stående slumra ofta i själens djup djurets och vildens instinkter, en slummer ur hvilken de kanske en dag vakna, för att på ett förfärande och förödmjukande sätt påminna kulturmänniskan om hennes låga ursprung.
Genom att inskränka vår undersökning till de hufvuddrag af den djuriska moralen, hvilka vi förut skärskådat, erhålla vi den bästa öfversikt af, huru denna djuriska moral småningom höjde sig till vildens ståndpunkt.
A. Människolifvets värde. När människoätandet börjar bli undantag, när det ställes i samband med gudstjänsten, med rättvisans skipande och slutligen alldeles upphör, då kan man anse att öfvergången ägt rum från det djuriska till det vilda tillståndet. Detta kännetecknas genom det stora framsteget: att krigsfången göres till slaf i stället för att uppätas. Liksom så många andra sedliga framsteg har detta emellertid icke sin rot i altruism, i tanke på fångens bästa, utan i egoism, i tanke på ägarens bästa. Med en högre förståndsutveckling följde nämligen insikten, att man har mer gagn af fångarna på detta sätt, liksom man lärde sig, att som husdjur spara vissa, under jakten fångade, vilda djur.
Men som hvarje förhållande mellan människor innebär en möjlighet till altruismens utveckling, så fanns också denna möjlighet i slafveriet, hur egoistiskt än detta i början var och huru mycket elände denna inrättning än kom att medföra. Sålunda uppstår t. ex. en bestämd skillnad till förmån för den hemfödde slafven mot den i krig tagne; den förre anses snart på visst sätt tillhöra familjen; han skyddas till en början af seden, längre fram af lagen.