Zon = jordbälte, luftstreck.

Fotnoter

[1] Från människosläktets barndom (Verdandis småskrifter n:r 10).

[2] Af latinska ordet alter = en annan. Man kunde tolka egoism med själfkänsla, altruism med samkänsla, ifall man åt de svenska orden gaf en ny, vidare betydelse. Som de utländska orden dock tillsvidare gifva den innehållsrikaste föreställningen, behållas de i den följande framställningen.

Hvad öfriga främmande ord angår, hänvisas till ordlistan i slutet.

[3] För dem, som önska sätta sig mera in i detta ämne anbefalles professor Ribots bok om Minnets sjukdomar (i svensk öfversättning af O. H. Dumrath).

[4] För dem, som äro mera inträsserade af läran om ärftligheten, må här påpekas, att på de sista åren en annan åsikt alltmer börjat göra sig gällande, nämligen den att förvärfvade egenskaper icke gå i arf. Antagandet af en dylik ärftlighet anses af en del vetenskapsmän icke förenligt med hvad man har sig bekant rörande äggets och embryots (fostrets) bildning och utveckling, och de fall af dylik ärftlighet, hvilka hittills blifvit anförda, ha icke kunnat uthärda en noggrann pröfning. Att nya egenskaper kunna utvecklas hos afkomman förklaras därigenom, att vid hvarje ny individs bildning element deltaga, som härröra från två olika håll, nämligen från far och mor. Härigenom kunna dessa anlag och egenskaper förstärka eller försvaga hvarandra hos afkomman, gamla egenskaper försvinna eller förändras och nya uppstå; och dessa nya egenskaper, som således hvarken äro ärfda i vanlig mening eller förvärfvade, kunna sedan öfverflyttas genom arf på en senare afkomma. På detta sätt förklaras, huru de olika medlemmarna af samma kull kunna vara hvarandra i viss mån olika, förete variation; och genom ärftlighet och urval (naturligt, konstgjort eller könsurval) förklaras utvecklingen af nya former och arter. Om den ifrågavarande satsen är sann, nämligen att förvärfvade egenskaper icke gå i arf, så måste den naturligtvis äfven gälla om själsegenskaper. Man är därför äfven vid förklaringen af nya, medfödda, moraliska egenskapers uppkomst uteslutande hänvisad till variation, ärftlighet och urval; men i de flästa fall torde emellertid förklaringen af företeelserna icke bli svårare än förut. För att belysa detta genom ett exempel, låtom oss t. ex. taga uppkomsten af den hos människan medfödda afskyn för ätandet af människokött. Letourneau förklarar den sålunda, att männen, som ville behålla köttet för egen räkning, förbjödo kvinnorna att deltaga i människoätandet och strängt straffade de kvinnor, som öfverträdde detta förbud. Härigenom uppkom hos kvinnorna småningom en stark afsky för människoätande, och denna sålunda förvärfvade motvilja gick slutligen i arf äfven på den manliga afkomman. Enligt det andra åskådningssättet kunde man utgå från det antagandet, att begäret efter människokött lika väl som andra begär var i viss mån olika starkt hos olika kvinnor; och att de kvinnor, som hade stark förkärlek för människokött, småningom utrotades, under det de, som hade mindre stark benägenhet därför, fördrogos af männen. Enär således de senare företrädesvis lämnade afkomma, så väl manlig som kvinnlig, hvilken ärfde deras egenskaper, fortplantades hos båda könen den ifrågavarande egenskapen och utvecklades småningom till en instinktiv motvilja. Genom öfning kan en mängd så väl fysiska som psykiska förmögenheter och färdigheter utvecklas, stundom i otrolig grad. Men det är klart att äfven anlaget härvid spelar en stor roll, och att de nämda egenskaperna i stort sett skola bättre utvecklas hos de individer, som för dem äga de bättre anlagen. Om nu de ifrågavarande förmögenheterna och färdigheterna äro till nytta för individen, familjen eller samhället i deras kamp för tillvaron, och om på grund häraf deras innehafvare i ett eller annat afseende gynnas, så gynnas äfven på det hela taget fortplantandet och tillväxten af de bättre anlagen, äfven om de genom öfning förvärfvade färdigheterna icke gå i arf. Den som har detta i minnet skall utan svårighet kunna i det följande, där Letourneaus framställning är bibehållen, tillämpa den nyare åskådningen om ärftligheten.

[5] Åt den, som vill lära känna biens höga samhällsmoral, anbefalles Mæterlincks utmärkta arbete Bikupan. I serien Modärna tänkare, Alb. Bonnier 1902.

[6] Se i detta ämne docenten Jägerskölds: Djurens vård om sina ungar. (Ljus’ förlag.)

[7] Det är bekant, att hos enstaka individer stundom vissa egenskaper uppträda, som saknas hos hans närmaste anförvanter, men funnits hos hans förfäder. Så t. ex. erhåller man inom alla dufraser (men i synnerhet vid korsning af olika sådana) emellanåt dufvor af skifferblå färg med svarta band på vingarna o. s. v., hvilka således likna den vilda klippdufvan, de tama dufvornas stammoder. Denna företeelse kallar man atavism, eller återgång, och den är af stor betydelse vid utforskandet af de olika arternas ursprung. Atavism äger emellertid ofta rum äfven ifråga om själsegenskaper. — För en utförligare framställning af detta och hithörande ämnen hänvisas i öfrigt till n:o 1 af Verdandis småskrifter: Om människans ursprung af G. Adlerz.