[8] Under medeltidens hungerperioder torgfördes stundom människokött; efter 30-åriga kriget fann man röfvarband kring kittlar med kokande människokroppar.
[9] Med orätt kallas Viti-öarna (tillhörande Polynesien) för Fijiöarna.
[10] I vår af Kristoffer stadfästa landslag hette det: »Bästa ting, som bonde i bo sino hafver, det är laggifta hustru hans; hvilken hona från bondanom stjäl, han är värste och störste tjufver. Därför eho som bondens hustru lockar från honom och löper med henne bort .... han skall dömas och upphängas öfver andra tjufvar. Vill ej bonde hustru sin lif unna då föres också hon till tings och dömes kvick (= lefvande) i jord.»
[11] Å andra sidan vördades af högt stående folk seder som nu kallas brott. Så t. ex. ansågo de gamle egypterna äktenskap mellan syskon, ja, mellan far och döttrar, som synnerligen riktiga.
[12] Jag har själf som barn erfarit det medärfdas rent kroppsliga makt i detta afseende: efter att med god smak ovetande ha ätit hästkött, bleknade och kallsvettades jag, när jag senare upplystes om köttets beskaffenhet.
[13] Tabu kalla vildarna det afskilda eller undantagna, hvilket de förklarat som heligt. Egendomligt är att med det ofvan berättade jämföra t. ex. Karl XII:s yrkande af dödsstraff öfver en soldat, som i rusigt tillstånd anfört en psalmvärs med djäfvulens namn i! Ett sådant lagligt mord ansågs då sedligt, men en svordom som ett urbota brott!
[14] Macbeth akt II, scen 2. C. A. Hagbergs öfversättning.
[15] 5 Mose bok 7: 2; 5 M. 20: 12-18 (och flerstädes).
[16] 1 Sam. 15: 3.
[17] Dom. 4: 21.