I staden som på landet har man ju i regeln julgranar, och barnen själfva vaka så godt de förmå öfver att granen skall blifva prydd alldeles på samma sätt år efter år. Och öfver julmatens häfdvunna art vakar den manliga konservatismen!
Men annars består julens firande numera egentligen i hopandet af nya läckerheter och i massor af julklappar. Ingendera delen främjar den poetiska julstämningen! Men den gammaldags julfirningen med grenljus och stora högar af julbullar; med kärfve åt fåglarna och dopp i grytan; med julbock, julkrubba och julkubbe; på landet med den hänryckande färden vid bloss till julottan; med de gamla jullekarna ända till tjugondag Knut, då julen dansades ut — alla dessa och andra gamla seder fyllde barnets sinne med hälgens säregna stämning, en stämning, som tyvärr allt mer förflyktigas genom det nutida julfirandet: fråssandet i ett öfverflöd af presenter, godsaker och stora barnkalas. Här och hvar uppehållas ju ännu en och annan af de gamla julsederna, men i det stora hela blifva dessa seder allt mer tillfälliga och höra icke till det ovillkorliga, det genom hvilket fästminnena bli djupa och skilda från allt annat.
Nyåret har länge saknat en särskild fästprägel, ty nyårsvakan är nästan alldeles fallen ur bruket. Men därför borde hemmen skapa hvar sin sed, enligt hvilken de unga — i allvar och i glädje — på ett vackert sätt sade det gamla året farväl och hälsade det nya. Trettondagen har numera endast kvar sin böna i gröten, sedan den fröjd, som stjärngossarna beredde barnen, äfven hör till det försvunna. Som folksed kan stjärngossarnas vandring ju icke återkomma, men som hemnöje för barnen kunde seden helt visst ännu bli långlifvad, i synnerhet sedan Skansen — till hvars skapare den sunda konservatismen i vårt land står i outplånlig tacksamhetsskuld — åter upptagit densamma, liksom Lucia med hennes brinnande ljuskrona.
Påsken har ju ännu på västkusten kvar sina påskeldar och öfver allt sina ägg, med målning och med inskrifter. Den glädjen kunde bli ännu stämningsfullare för barnen, om man följde den tyska seden att — då man så kan — utomhus, i det nyss bara gräset och bland de ännu nakna buskarna, göra fågelbon, i hvilka barnen sedan själfva söka och finna sina brokiga ägg — den ännu kala markens första frukt för året! Endast i få bygder ser man nu vid Valborgsmässan eldarna flamma i den ljusa kvällen. Inte heller firas första maj som förr med våfflor och mjöd, af hvilket man drack sig märg i benen! Om hemmen åter upplifvade denna sed och — i en tidsenlig form — den gamla leken mellan de utklädda vinter- och vårkungarna, skulle barnen erhålla ett oförgätligt minne af vårens återkomst.
Allt hvad våren hunnit gifva af blommor och grönt sattes fordom vid pingsten i spisel, i ljuskronor och stakar — liksom för att fira vårens seger öfver allt, där elden kämpat mot vinterns köld och mörker! Och huru “klädde“ man icke hvar vrå vid midsommaren; huru kär var ej dess fäst med sin “majstång“, sin dans och sin musik i sommarnatten! Men på många ställen i vårt land är nu också majstången tyvärr endast ett minne!
Alla dessa och andra enkla bruk, som sammanhängde med lifsuppfattningen och med årets tider, voro emellertid fulla af just det enkla bildspråk, den naiva skönhet, som lämpa sig för barnets behof och gifva poesi åt barnets stämningar.
Hvarje hem har ju äfven sina särskilda fästdagar, åt hvilka man dock nu mera ofta på samma sätt försummar att gifva denna särskilda fästprägel, som från en kär vana blir ett kärt, rörande minne. Födelsedagarnas och andra bemärkelsedagars traditionella blommor, fästrätter och “firningar“ — än med “utklädsel“ eller knäckkokning eller plättkalas och dylika enkla nöjen — kunna emellertid icke ersättas af några mer storartade, för hvar gång nya fästligheter.
Hvarje hem har plikten att göra äfven hvardagen och söndagen innehållsrika för barnen, genom små nöjen efter slutat arbete: om vintern sagostunder vid brasan, med äpplen och nötter vid särskilda anledningar; eller sång kring pianot eller läsning af en ny “rolig bok“ eller förevisning af ett planschvärk. En mor, som är artist i hemlifvets konst, skapar för aftonens samvaro det lugn, som redan ger barnen en fästlig känsla; hon förstår att med några blommor i en vas eller andra enkla små anordningar för trefnaden fylla barnens sinne med omedveten skönhetsglädje, medan den mor, som saknar hemlifvets konstsinne, däremot dagligen pinar barnen genom den oro, den fulhet, den hållningslöshet, hon kring sig utbreder. Under gemensamma vandringar — särskilt när hemmet är på landet — öfverflöda glädjekällorna för den, hvilken förstår att lära barnen se hela naturen som en fäst, från framträdandet af sälgens luddiga “gåsungar“, blåsipporna och lärkan, till den första hvita snön! Det är kunskap och poesi på en gång att låta barnet följa kornet fram till den gröna brådden, det lena axet och det fina mjölet; honungen från klöfverängen och lindblomman till den hvita vaxcellen; fågeln från det spräckliga ägget i boet till flyttfåglarnas färd genom den klara höstluften; äpplet från den rosiga blomman till den fyllda fruktkorgen!
Genom att de vuxna sålunda lära barnet se och förstå naturen, blir hela året för barnet fylldt af lefvande skönhet. Barnen räkna tiden efter det första gökropet, det första axet, den första linnéan, det första smultronet och de första nötterna! De lära sig älska all skönhet omkring sig, som konstnären älskar den. Och äfven den hvardagliga enformigheten genomtränges för dem af innehållsrikedom, när de vänja sig att med alla sinnen lefva, med alla sinnen njuta skönheten, först på barnasätt, i det lilla och enskilda, sedan — då blicken vidgats — i det stora och hela.
Mången kvinna, som själf är känslig för skönheten och naturen, som känner stämningens makt att ge färg åt tillvaron, som genomglödes af minnenas poesi, försummar dock nu ofta att för barnen rikta hemlifvet och söckendagen, liksom fäststunden och hälgen, med denna färg, denna poesi. Men när hemlifvet åter blir en konst, till hvars utöfning kvinnorna erhålla ro och tid, då kommer en af de uppgifter, åt hvilka de med djup skaparglädje skola ägna sig, att blifva den att, genom enkla och naturliga medel, fylla hemmet och barnasinnet med dagliga glädje- och skönhetskänslor.