Ty konsten, naturen, böckerna, människorna äro våra, blott i den mån vi själfva älska dem. Hängifvenhet är villkoret för all tillägnelse, vare sig af kärlek, godhet, vishet eller skönhet. Endast den, som ger, äger något ...
Detta är en af lifvets skönt allvarliga sanningar, hvilken vi visserligen kunna meddela hvarandra som ett råd, men hvilken hvarje människa hvar dag af sitt lif själf måste efterlefva för att värkligen inse.
[3. Fästvanor.]
När Verner von Heidenstam i sin geniala studie öfver Svenskarnas lynne framhöll vår brist på sund konservatism, träffade han därmed äfven grundorsaken till den poesilöshet, som blifvit följden af vårt hänsynslösa handhafvande af gamla minnen och gamla seder.
Kvinnorna, hemlifvets och sedens skaparinnor, hafva framför allt skuld i att den vackra, starka konservatismen dör ut, att hemlifvet allt mer saknar den fasthet och skönhet, hvilka gifva djup åt hemkänslorna och åt fosterlandskärleken.
Jag vill här endast uppehålla mig vid en enda sida af den nämda hänsynslöshetens utplattande invärkan, nämligen den, som yttrar sig i utplånandet af de gamla fästseder, hvilka fordom voro orubbliga grundlagar i hemmen.
Att en del gamla seder måste komma att öfvergifvas, sammanhänger med nya lifsåskådningar, ändrade produktionsförhållanden, lifligare samfärdsel och andra tidens drag. Att hvarje hem kommer att fira sina fäster mer individuellt, är äfven en naturlig följd af utvecklingen. Men många af de gamla bruken äro icke afskaffade genom något annat inflytande, än slapp likgiltighet och bristande sinne för den glädje och stämning, dessa bruk medföra. Framför allt ha hållningslöshet och poesilöshet efterträdt den gamla innehållsrikedomen, emedan man försummat att gifva fasthet och följdriktighet åt de nya bruk, dem man i hvarje särskilt hem gör gällande. Ena året firar man till exempel julen på ett sätt och andra året på ett annat; den ena anordningen finner husmodern besvärlig, den andra finner husfadern onödig, och så öfverger man dem och det uppstår i fästvanorna en rörlighet, under hvilken barnen medvetet lida. “Hvarför få vi inte detta i år? Vi hade det ju så i fjol? Ack, låt oss få det så, som vi förr brukat!“ hör man ofta barnen bedja. Och de röja genom denna sin konservatism en djup etisk och estetisk själfbevarelseinstinkt! Ty det är upprepandet, vanorna, hvilka på alla hemlifvets områden bestämma känslornas djup och innehållsrikedom. Illa sköter därför den uppfostrare sitt värf, som icke förstår att bruka årets fäster, liksom alla dess andra naturliga glädjeämnen, för att utveckla barnets känslolif, för att poetiskt fördjupa så väl dess ömhets- som dess skönhetsintryck.
Hemmet i staden har i detta fall färre hjälpmedel än hemmet på landet, men hvarje hem har dock någon möjlighet att göra afbrotten i årets hvardagsgång rika på färg, en färg, som ger en glödande glans ännu åt gubbens minnen, och som tårar främlingens ögon när han, i andras hem, ser några af de små drag, hvilka voro fästens kännetecken äfven i hans barndomshem.