Och, om ej ens sådana afbildningar finnas i hemmet, så har man i alla fall bilder och taflor rundt omkring sig, i hemmet och utom det: de vackert blommande växterna i fönstret; det lilla rödkindade, klarögda barnet; en gummas fina, gråa hufvud; här midt emot en ung arbeterska, som med behagfulla, lätta och mjuka rörelser sköter sin syssla; där far en landtman till torget: han ger en präktig bild af kraft och hälsa, då han med fast hand tyglar sina hästar. Äro ej träden här borta en tafla, där de stå med sin rimfrost på de fina grenarna? Är ej kyrkspiran eller bärgstoppen vacker, där den tecknar sig mot himlens aftonguld?
Den, som är nog lycklig att bo på landet, kan i naturens skiftningar, vid landtlifvets sysslor, dagligen finna nya taflor. Äfven där naturen icke är i vanlig mening vacker, kunna seende ögon upptäcka så mycket att glädjas åt: hedens röda ljung, eller åkerns gula vågor, skogens gröna djup, eller aftonhimlens färger.
Men musiken? Ja, också den kan man i viss mån skaffa sig själf. Har man ej öra för skogens och böljans melodier, för fågelkvittret och biens surr, för pärlande skratt och ömma tonfall — då blir man nog ofta utan sitt dagliga musiknummer! Men har man icke öra för alla dessa toner från lifvets stora strängaspel, då är man nog inte häller bland dem, som skulle kunnat helt öppna själen ens för de största mästares toner!
Böcker finnas sällan godt om i svenska hem. Hos oss anse tyvärr äfven de rika, att de i allra främsta rummet böra spara på böcker och läsa blott hvad de kunna få låna — ehuru i ett värkligt bildat hem möbler och kläder hällre borde vara enklare och böckerna flera! Dock finnes det nästan alltid någon utväg för den, som allvarligt vill nå fram till världslitteraturens haf. Baden där kunna ha sina faror, liksom baden i det öppna hafvet. Men man kommer upp ur dem friskare, starkare, vackrare än förut — vackrare, emedan en rikare själ ger oss ett själfullare anlete!
För den, som endast har några få goda böcker inom sitt räckhåll, återstår det att dess mer fördjupa sig i dem man har. Och så kan man ju än flitigare vända bladen i naturens och människolifvets båda väldiga värk! Ofta kan man genom att följa en enda plantas utveckling lära mer, än af en afhandling; från en arbetarhustru får man kanske höra en lifshistoria, mer gripande än en roman; hos en gammal backstugusittare kan man finna en lefnadsvishet, djupare än hos mången lärd. Ty visheten och poesien finnas icke blott inom bokpärmarna, det kommer man snart att upptäcka!
De goda gärningarna slutligen?
Ungdomen vet icke, att den öfvar en god gärning endast därigenom att — i hälsa och glädje, i godhet och oskuld — finnas till! En sådan ungdom är helt enkelt tillvarons största skönhet och största välgärning för de åldrande, de af lifvets sorg och möda brutna.
Men både ung och gammal ha dessutom möjligheten att äfven på annat sätt göra godt, och icke en utan många gånger om dagen. Räcka våra pänningar ej så långt — ehuru de med omtanke räcka icke så kort — så finnes vår arbetskraft, som kan förmå en del. Och alltid finnes den finkänsliga vänligheten mot de lidande, med hvilken vi kunna göra godt, om också både pänningar och tid fattas oss.
Och dessutom finnes det inom hemmet så många goda gärningar att öfva! Där kunna familjens medlemmar på mångfaldigt sätt lätta arbetet eller spara stegen för hvarandra; där finnas tillfällen att försvara den oskyldigt angripna; att ställa till rätta en oordning, som annars skulle vållat ledsamheter; att uppmuntra eller trösta med ord, blick, leende; att dämpa tvister eller häjda förtal och tomt prat, genom att föra något bättre på tal. Vid arbetet, i kamratkretsen, i lifvet skall vanan att gå vår väg fram i värksam välvilja göra lifvet ljusare, rikare, skönare för vår omgifning och därigenom för oss själfva.
Alla inse nog nu, att det icke var öfverdrift i mitt påstående att man — om också under enformigt arbete, tunga sorger, tryckta förhållanden — förmår lefva ett rikt lif! Den fattigaste skall kunna äga mer af tillvarons värkliga skönhet och rikedom än den, som synes besitta allt världens goda, men som icke har en lefvande själ att omfatta det med.