Den förstnämda människan märker väl att stormen viner och att fåglarna sjunga. Men den andra förstår hvad stormen talar, och fågelkvittret ger återklang i hennes hjärta. Den ena ser på taflor med öfverhalkande ögon; taflorna säga honom intet, han känner sig ej rikare eller gladare genom att gå och tänka på de djupa färgerna, det själfulla uttrycket i ett konstvärk. Han läser en bok för att få tiden att gå; ej för att få näring åt sin tanke, sin inbillning, sin känsla. Men den andra människan går omkring i sitt arbete med konstvärkets, med bokens lif i sin själ.
Den förstnämda människan kan nog se andra människors yttre företeelser, men märker ej ens om de äro värkligt vackra eller icke, ty hon söker ej själen i dragen, ej lifshistorien i uttrycket. Tusende ting, som röra andras sorg eller glädje, arbete eller hänförelse, äro för en sådan människa dolda. När hon talar, blir det därför också blott om ytligheter, pängar eller nöjen, mat eller kläder, vind eller väder — ingen blir vare sig klokare, bättre eller gladare därigenom. Och hör hon andra tala innehållsrika ord, då gå dessa som moln högt öfver hennes hufvud, falla icke som fruktbringande rägn öfver hennes själs marker.
Man finner således, att det icke är alla som se, hvilka ha två ögon i hufvudet; icke alla som lefva, hvilka gå omkring på ett par friska ben.
En af de största andar, som mänskligheten ägt, är, som de flästa veta, den tyske diktaren Göthe, hvilken föddes 1749 och dog 1832. Han hade således haft ett ovanligt långt lif, men ej blott detta, utan äfven ett ovanligt rikt. Ej genom en mångfald af yttre öden, utan därigenom att han ända från sin tidiga barndom förstod att lefva, förstod att med vakna sinnen och öppen själ tillägna sig konstens, naturens och människolifvets rikedomar.
Bland de otaliga visa ord han yttrat om konsten att lefva är också detta:
“Man borde hvarje dag se en vacker tafla, höra någon god musik, läsa i en värdefull bok och göra åtminstone en god gärning.“
Genom att vi följa denna Göthes lefnadsregel kunna tider, hvilka äljes skulle förflyta tomma och tråkiga, för oss erhålla ett rikt värde, liksom den grå vadmalsvåden, hvilken sägnen låter Sigrid den fagras make pryda med pärlor och ädelstenar.
“Men för oss är det alldeles omöjligt att följa den regeln“, invända några röster. “Vi ha inga taflor hemma; på museum kan man ju inte gå hvar dag. Och hur ofta bjudes man på opera eller konsert eller ens vacker musik i sällskapslifvet? Böcker — ja, dem kan man lättare få. Men har man boken, finnes ofta inte tid att läsa den. Och goda gärningar! Jag undrar just hur mycket godt man kan göra med sin veckolön — som skall räcka till allt möjligt annat också!“
Och dock är det alldeles säkert, att äfven den, som bor där hvarken museer eller musiknöjen finnas, som sällan ser en ny bok och som kanske ej ens kan lefva på sin veckolön — hon eller han kan i alla fall följa Göthes visa råd för att ge lifvet innehåll!
En del af dem, som läsa detta, se i sina hem, om icke riktiga konstvärk, så dock en eller annan afbildning af dylika, men de ha vant sig att betrakta dem ungefär som möblerna: som något hvilket hör till och man ej vidare tänker på. Börja nu värkligen se på dem; söken upptäcka konstnärens tanke och känsla i dem — och dessa afbildningar skola för er bli lefvande, ge er daglig glädje genom sin åsyn!