Men ehuru det således endast till en del beror på oss själfva, om lifvet blir lyckligt, kunna vi själfva afgöra om det skall bli rikt och skönt.
Detta senare beror på om vi lära oss se, höra, gå ...
Många röster afbryta: “Vi äro lyckligtvis hvarken blinda, lama eller döfva!“ Men för att veta om vi värkligen kunna se, höra o. s. v. måste vi kunna svara nej på en fråga:
Ha ni aldrig någonsin tråkigt?
De flästa medgifva då helt visst, att de ofta känna ledsnadens blyhätta öfver sitt hufvud, den, som gör allt tungt, grått och olustigt.
Men nu är det så att de, som värkligen kunna höra och se, för dem kan ledsnaden visserligen skymta förbi, men vågar ej närma sig dem annat än på höfligt afstånd.
Det skulle således finnas olika sätt att se, att gå och att höra?
Helt visst.
Den ena människan ser till exempel att där står ett hus, där en träddunge och att där ligger en oslagen äng.
Den andra människan ser också huru täckt huset ligger inbäddat i det gröna; huru vackert solljuset glimmar på trädens löfvärk; huru mångskiftande ängsblommornas färger blandas med hvarandra.