[1. Skönhet i hemmen.]
Några utläggningar till Ehrensvärds text.[(A)]
I.
Det är, säger Ehrensvärd, människans behof, som sätta människan i rörelse. Sedan hon tillfredsställt sitt behof af föda och af skydd — genom kläder och bostad — börjar hon snart tänka på att tillfredsställa sina glada behof, de, hvilka på ett eller annat sätt väckas genom skönhetssinnet. Redan vilden önskar uttrycka sitt skönhetssinne. Ty hvarje människa har någon form af skönhetslängtan, ehuru den hos de flästa ännu blott yttrar sig i smaken för grannlåt att bära på sig eller att se omkring sig. Men grannlåt — särskilt nutidens grannlåt — är ofta raka motsatsen till det sköna. Grannlåten göres nu fabriksmässigt och vanligen af oäkta material, som härmar något äkta. Och redan detta är i strid mot skönhetens första villkor, det att den ej får innehålla någon flärd. Flärd är saken ditåt, ett stort sken af saken, men ej saken själf. Den nöjer sig med falska uttryck, som antingen ersätta sin brist genom ett onödigt behag eller genom en viss öfverdrift ...
[(A)] De ej alltid ordagranna citaten efter Ehrensvärd äro med kursiv stil.
Men, undra många, huru skall man kunna veta hvad som är flärd eller äkta, hvad som är fult eller skönt? Ehrensvärd svarar: Man ser det sköna i den mån, man själf är väl danad och väl uppfostrad. Och denna uppfostran bör gå ut på att finna hufvudlagen för den sak, om hvilken det är frågan. Har man funnit den, utvecklar man lätt sin förmåga att välja det vackra, eller med ett ord sin smak.
Smak är känslan af naturens allra hemligaste, allra finaste sanningar. Och om vi iakttaga naturen, finna vi att en af dessa dess finaste sanningar är: att den rena naturen värkar på ett enkelt sätt. Den stora smaken blir således den, som väljer den fullkomliga, den friska naturen. Sålunda finner man det sköna, som är det fullkomliga.
Om man tillämpar dessa satser på våra hem, så blir den första regeln den: att vi alltid, för hvar sak, vi till dem förvärfva, böra fråga oss om den fyller hufvudlagens fordringar? Och denna lag är: att hvar sak skall motsvara det ändamål, för hvilket den är till! På en stol skall man kunna sitta bra, vid ett bord skall man lugnt kunna arbeta eller äta, i en säng skall man kunna hvila väl. Den obekväma stolen, det rankiga bordet, den smala sängen äro således redan därför fula. Men det är dock ej visst att den bekväma stolen, det stadiga bordet, den breda sängen äro vackra. Saken måste, liksom hvarje föremål i naturen gör det, fylla sitt ändamål med enkla och uttrycksfulla medel, annars har den ej uppnått skönheten, oaktat den motsvarar nyttans kraf. Ett hem måste ju ordnas mycket olika, allt efter som man bor i norr eller söder, i stad och på land, i en vinter- eller blott en sommarbostad. Framför allt måste det blifva olika, allt efter de personers behof, som skola bebo hemmet. Det största felet med de flästa byggnader är att de icke uttrycka värkliga behof eller sitt värkliga ändamål. Därför bli de fula och stillösa. De gamla enkla rödmålade bondstugorna hafva en viss stil. Men de nya stationssamhällena, där en mängd dåliga, ljusa trähus växa upp omkring stationen, äro afskyvärdt fula. Det behöfdes emellertid blott att själfva stationshusen vid en bana vore vackra, för att detta småningom skulle invärka också på de byggnader, hvilka uppstode rundt omkring dem.