På landet bygger och inreder man ofta själf sitt hem. I staden är man däremot beroende af byggmästarna. Och den smak, som hos dem på 70—90-talet gjort sig gällande har varit den mäst grant tarfliga tyska; ej blott i det yttre utan äfven i det inre. Mörka tapeter med meningslösa ornament, bjärt målade och i gips dekorerade tak, brokiga kakelugnar med speglar och krimskrams ha varit regeln. Den enda möjligheten att få mera smak i stadsrummen, är att man från alla håll börjar fordra att dessa ej utstyras med denna fula och meningslösa grannlåt, utan att de förenklas i riktning af en sund och ädel smak. Och den enda möjligheten att alla värkligen för billigt pris skola kunna erhålla vackra saker, det är att fabrikanterna — särskilt af möbler, tapeter, tyger, glas, porslin och metallsaker — sätta sig i förbindelse med konstnärer, så att dessa åt allt, från och med det enklaste och minsta — såsom tändstickslådan — och till det största, gifva vackra former och lämpliga prydnader. Först då intet fult finnes att få köpa; då det vackra är lika billigt som det fula nu är, kan skönhet för alla bli en full värklighet. Nu är det tyvärr ännu så, att det mörka möbel- och gardintyget, den mörka tapeten, med sina meningslösa fasoner, de fula möblerna och granna, klumpiga husgeråden ofta äro billigare än de ljusa, vackra och stilfulla; att konstnärernas arbeten för hemmen ännu endast kommit de rika hemmen till godo.

Här blir i det följande således endast fråga om hvad man redan under de nuvarande förhållandena i enkla, svenska hem — i hem med ett enda rum eller i hem med tre, fyra — kan göra för att undvika det fula och med lätta, billiga medel omgifva sig med det vackra.

Naturligtvis måste den personliga smaken i dessa afseenden vara den i främsta rummet afgörande. Intet vore oklokare än att göra om mitt hem efter vissa regler för det vackra, ifall jag därigenom måste offra de saker, hvilka redan äro inpassade i sin omgifning, och hvilka jag funnit bekväma och ändamålsenliga, eller sådana saker, som äro mig dyrbara, emedan de äro minnen från mitt barndomshem eller mig kära människor. Intet hvad jag senare kommer att säga afser därför att utdöma någonting af möbler eller prydnader, som för oss fått värde på grund af vana eller tillgifvenhet. Det är här endast fråga om anvisningar för det nya hem, man kan inreda åt sig, de nya saker man köper, de nya prydnader man väljer. Och på landet har man, som jag ofvan framhöll, ofta tillfälle att själf bygga och ordna sitt hem. I staden måste man oftast taga mot sin bostad sådan hyresvärden gjort den. Men ibland kan man dock få vara med om att bestämma tak, tapeter och målning. Och i fråga om möbler och prydnader kan man ju alltid i någon mån göra hemmet till ett uttryck af sin smak. Men tyvärr är de flästa människors smak icke utvecklad. Och därför tillfredsställa de — huru motsägande än detta låter — sitt skönhetssinne på ett fult sätt.

II.

Att det nyttiga är aktningsvärdt, inse alla kvinnor, att det sköna är älskvärdt inse många, men att harmonien mellan det nyttiga och sköna är det enda eftersträfvansvärda — hur mången inser det? Och äfven hos de få, som värkligen förstå detta, finner man sällan ett klart begrepp om huru de skola förvärkliga denna harmoni. Än mer sällan finnes den fasta vilja att skapa skönhet omkring sig, som nu onekligen behöfves för att besegra de praktiska svårigheterna.

Ännu är det mycket vanligt att äfven den estetiskt vakna kvinnan betraktar sträfvan efter det sköna som ett behag i lifvet, men icke som en plikt. Skönheten anses som ett öfverflöd, hvilket somliga hafva råd till, andra icke. Men det är alldeles visst att en hvar, som har skönhetssinne, kan åstadkomma en viss harmoni mellan det nyttiga och det sköna, ifall man icke förväxlar det senare med lyx, hvilken tvärt om är ett hinder för det värkligt vackra. Detta senare kan vinnas med enkla medel och för billigt pris. Och genom att eftersträfva skönheten, på samma gång som hon tillgodoser nyttan, tillfredsställer kvinnan icke blott ett berättigat kraf i sin egen natur: hon öfvar äfven ett djupt inflytande på medlemmarna i det hem, där hon är själen. Barnens sinnen uppfostras och förfinas genom de vackra intrycken; de vuxna erfara en ro och en glädje, som alltid gör dem älskvärdare, ofta ädlare, och kvinnan själf blir lyckligare genom den skapandets glädje, som utöfningen af en konst städse medför.

Ett stort framsteg i smak har hos oss ägt rum på de sista tjugo åren. Den rörelse, som fru Sofi Adlersparre började genom att på svenska meddela Jakob Falbes Konsten i hemmet samt genom att grundlägga Handarbetets vänner, har gripit allt mer omkring sig. Och genom den nyssnämda föreningen, genom Selma Giöbel, genom Tora och Jakob Kulle samt genom den tekniska skolan i Stockholm har äfven landsorten blifvit starkt påvärkad af den nya smakriktningen. Man begår numera sällan forna tiders oerhörda smaklösheter, såsom att låta oss hvila mot eller trampa på hästar, lejon och fåglar, broderade på kuddar och pallar; att vandra omkring med turkhufvuden på våra tofflor eller klifva i herdestycken på våra golfmattor. Vi slippa nu se blomtaflor på nattsäckar, landskap på eldskärmar, ruiner på skrifbordsmattor eller någon af Thorvaldsens basreliefer sydd i pärlor på kappan till en hörnhylla! Man gör ej tofflor till urhållare, ej dockor till penntorkare! Med andra ord; man lär sig att icke bruka som prydnader sådana ting, hvilka icke hafva det allra minsta med det ifrågavarande ändamålet att göra, ja, som ofta göra det sålunda prydda föremålet obekvämt att bruka. Man har också börjat inse att stickade och virkade saker sällan äro vackra, framför allt att det är afskyvärdt att ge våra rum likhet med torkvindar genom att fylla dem med döda hvita fläckar i form af öfverdrag, borddukar och antimakassar, hvilka, då de äro virkade, dessutom fastna i allt och därigenom bli dubbelt afskyvärda. Man ser allt mer sällan dessa arbeten af hår, kork, vax, pärlor, fjädrar, snäckor, kottar med mera dylikt, där materialets art och bräcklighet gjorde föremålen till lika oanvändbara som fula dammgömmor! Men tyvärr finnes nu en annan afart af handarbeten, den genom hvilken man sträfvar att “använda“ allt — från cakeslådor till tändsticksaskar, från gamla hattar till buteljer — genom att af sådant skräp göra prydnadssaker, med hvilka man tror sig försköna hemmet! En kvinna skulle i stället gagna och gläda världen mera, om hon sofve bort de timmar, hon nu på detta rysliga svagsinne använder — för att icke tala om huru mycket bättre hon skulle bruka den genom att promenera eller läsa en bok. Och det samma gäller ännu om nio tiondelar af alla de små tingestar, af plysch, kläde, stramalj, dem man broderar med silken, guldtråd och påläggsbitar, eller de flästa små trä- och lädersaker, dem man nu glödritar eller målar, skär ut eller prässar. De bli visserligen vackrare än de gamla skräpsakerna, men inte ett grand mer nyttiga. Och de äro således också ägnade att förfula och öfverfylla, men icke försköna hemmet, efter som de hvarken hafva den värkliga konstsakens eller den värkliga nödvändighetssakens berättigande.

Men, som sagt, i det stora hela har dock en förbättring inträdt. Man upptäckte först hela rikedomar af vackra dekorativa motiv och arbetssätt i allmogens gamla väfnader, sniderier och konstsömnader. Och småningom utvecklades intrycken af allt detta till den nuvarande, högt stående kvinnliga svenska konstslöjden. Äfven i landsortens hem eller slöjdskolor kan man nu få se värkligt konstnärliga handarbeten. Men den myckna vackra konstslöjden är ännu långt ifrån sammansmält med hemmets alla anordningar, utan afsticker ofta mot en smaklös omgifning. Ty få kvinnor förstå ännu att behandla ett rum som en helhet, där intet bör finnas såsom blott enstaka vackert, utan där allt, färger som former, bör värka i samklang; där hufvudsaken bör framhäfvas och bisakerna, om än så vackra, underordnas; där alla enskildheter böra samvärka harmoniskt; där man ena gången förstår att uppnå en värkan genom att fylla ett tomrum, en annan gång genom att icke fylla det.

Det är ett af Ehrensvärds visdomsord, att man i norden brukar prakt, där behofven lika väl kunde tillfredsställas utan densamma. Detta bekräftar sig både i det offentliga och i det enskilda lifvet. Sällan förstår man i norden att den äkta skönheten blott finnes hos det, som är utan flärd, det som är gjort rätt för saken, ländande till fyllnad för de rena behofven i människans friska natur. Detta är en af orsakerna hvarför, som jag nyss framhöll, den meningslösa lyxen inger en känsla af obehaglig beklämning: skönhetssinnet finner endast ett sant behag i lagom och måtta. Konstvärken, som hopas i dylika af flärd fyllda rum, göra sig icke gällande, emedan de ej äga en förnäm omgifning. De för nyttan beräknade föremålen äro så tillkrånglade, att de ej röja orsaken för sin tillvaro; de bli sålunda fula, medan de enklaste ting kunna visa sanningen af Ehrensvärds ord:

Det är otroligt hvad en sak blir vacker, när man ser en sannskyldig orsak till allting.