Det är den dåliga smaken, som inbillar sig att det nyttiga blir vackert, genom att prydnader dölja dess ändamål. Men intet husgeråd blir vackert, som icke först och främst ger vissheten af ändamålsenlighet och sedan af en prydlighet, hvilken står i full öfverensstämmelse med ändamålet. I stugorna på Skansen erhåller man sålunda vackra, stilfulla intryck, emedan hvarje husgeråd där fyller ett behof och dessutom har fått en lämplig och måttfull dekorativ behandling. Dessa hvardagsting tillmötesgå både de praktiska krafven och de glada behofven, ty de stå alla i harmoni med hvarandra och med sitt ändamål, de äga med ett ord stil och äro sålunda inom sin sfär vackra. Man kan till exempel knappt se någon enklare och dock trefligare inredning än Morastugans med sin väggfasta säng, bänk, bord och hylla, sin hängstång i taket, sina enkelt sirade trä- och lerkärl, sina långhanddukar och järnljusstakar. Men allt är ändamålsenligt, varaktigt och smakfullt; intet är onödigt och intet är vårdslösat. Stugan ger ett enhetligt intryck, emedan människor här fyllt sina värkliga behof på ett sätt, som öfverensstämt med deras egna tycken och dessa tycken ha varit äkta och vackra.
Den nya tiden har ju många nya behof och många nya medel att tillfredsställa dem. Det skulle därför vara lika stillöst som dumt att härma de gamla stugorna på Skansen. Men man kan där lära sig med hvilka enkla medel, man kan nå det vackra. Och man kan för öfrigt lära detta öfverallt på landsbygden, där man inte ännu infört den nya tidens billiga stadsvaror. Huru genomtrefligt och vackert är till exempel icke ett gammalt förmak i en prästgård, där möblerna äro pärlfärgade, där golfvet skiner bländhvitt och trasmattor bilda vägar på golfvet; där hvita, hemgjorda gardiner släppa in solen på de väl skötta blomkrukorna; en blå- och hvitrutig, hemväfd bordduk ligger på bordet, och en gammal blå och hvit kakelugn står i vrån — och där man inte brytt sig om de ledsamma hvita öfverdragen på möblerna, utan låtit dessa visa sig i en enkel, hemväfd beklädnad! Eller också den enkla bondstugan med sina hemmasnickrade, rödmålade möbler — fällbänk, fällbord, dragkista och stolar — med den stora väggklockan, som pickar i vrån; med golfvet enrisstrött, och den hvitlimmade spiseln med sin stora brasa om vintern och sitt eklöf om sommaren!
Det är sammanhanget, öfverensstämmelsen, som först och främst gör dessa rum vackra. Och sedan att de värka så hederliga, rena och gedigna. Inte några dammgömmor, inte någon billig trasgrannlåt; icke något härmat eller oäkta. De äro raka motsatsen till de fula rum, hvilka man nu finner i hundratusental i vårt land, dem där man ser en dammig turkisk divan med brokigt möbeltyg, en tunn, sladdrig, storrosig köpt duk på bordet; jutetygsgardiner — med sina hårda veck, sträfva fransar och fula gulgrå färger, med tryck i blått, rödt och brunt — som utestänga dagern; där stolarna med obekväma, svängda ryggstöd i ögelform och stoppad sits äro af imiterad mahogny; bordet med sina dumt svängda fötter af imiterad valnöt och byrån af imiterad ek; där en grann lampa i bjärtgul brons hänger i taket; brokiga oljetryckstaflor i förgyllda ramar och målade terracottarundelar med figurer hänga på väggarna; där ett rödt plyschalbum och ett himmelsblått glasfat till visitkort stå på bordet och ett par målade porslinsvaser med konstgjorda blommor “pryda“ byrån!
Det är detta fabriksbilliga, oäkta, granna och från alla håll sammanplockade, hvilket gör den nyare tidens allra flästa hem så stillösa.
Huru falsk den föreställningen är, att skönhet i hemmet vinnes blott genom rikedom, det ser man bland annat i de många, af meningslösa lyxföremål och konstsaker öfverlastade hem, där intet djupt skönhetsbehof, ingen personlig smak gjort sitt urval eller gifvit föremålen den plats, från hvilken de kunna värka; där de mäst sammanhangslösa ting äro hopförda och — af tapetseraren ordnade! I sådana rum, fulla af draperier och braskuddar, skärmar och mattor, porslinmålningar och glödritningar, statyetter och taflor, gripes den skönhetsälskande af en lidelsefull längtan till raka motsatsen, till exempel enheten och enkelheten i ett gammaldags landtrum, med stela, uppradade möbler, hvita nättelduksgardiner och tomma väggar! Men han vet att sådana rum icke mera finnas; att äfven i de mäst aflägsna bygder det meningslösa skall möta honom i form af Makart-buketter, japanska solfjädrar, målade tallrikar, prässade brons- eller mässingsgrannlåter, skära och himmelsblå glasvaser och mera dylikt. De flästa kvinnor ha ej ens så mycket smak, att de vörda ett stilfullt, gammaldags hem, ifall de ärft ett sådant, eller förstå att omdana det för den nya tidens kraf utan att alldeles förstöra dess egendomlighet. Men dessa vanstälda rum skulle kunnat se behagliga ut, ifall man endast med häftstift fäst några träsnitt eller goda fotografier på väggen; ifall man i en enkel gulbrun eller grönbrun lerskål — af dem man får för tjugufem öre på torget — ordnat några gröna friska grenar; ifall allt krimskrams vore borta och några enkla hvita glas med blommor stode på byrån, några böcker låge på bordet; ifall rummets färger samstämde, ej skreko mot hvarandra och alla fula handarbeten vore utbytta mot enkla, hemmaväfda dukar, mattor och gardiner.
En amerikansk författarinna omtalar att hon en gång kom till ett blockhus i västern och vid inträdet i rummet genast greps af den lika oväntade som behagliga känslan, att hon befann sig i ett hem, ordnat af en kvinna med smak. Väggarna voro endast af stockar, borden af omålat trä, sittplatserna af packlårar. Men dessa voro klädda med nankin, i en varm gulbrun färg och prydda med en enkel bård af blå band; gardiner och bordduk voro likadana. En enkel halmmatta låg på golfvet; en vas med vildblommor och några böcker voro de enda prydnaderna. Med dessa enkla medel gaf rummet — så långt borta från alla kulturens hjälpmedel — dock ett intryck af bildning och harmoni.
Ett ungt konstnärspar, med små tillgångar, gjorde nyligen själfva af packlårar hela möbleringen till sitt hvardags- och matrum. Matbordet och fruns sybord utgjordes af en större och en mindre packlår, hvilkas bottnar man behållit, men utsågat sidorna så, att endast fyra ben voro kvar. En annan lår blef, endast genom att vändas med botten upp, serveringsbord eller “buffet“. Vägghyllor erhöllos genom att man på ett par mindre lådor behöll botten och ena kortsidan eller långsidan och skar ut de andra sidorna, så att de endast bildade en kant med kraftiga linier. Taburetter erhöllos af fyrkantiga packlådor, hvilkas mot golfvet stående sidor nedtill utskuros i halfcirkel. Allt detta målades nu i rödt eller hvitt, med dekorativa blommor här och där; på bord och “buffet“ lades hemväfda, hvita, fransade dukar, på vägghyllorna sattes gamla ler- och träkärl. Två andra packlårar ställdes i vinkel mot hvarandra i ett hörn och på dem breddes bondväfnader och bänkadynor, så att däraf blef den trefligaste lilla hörnsoffa. Genom några veckors eget arbete hade detta unga par således fått ett stilfullt, hemtrefligt rum, hvilket i ören kostade dem hvad andra ge ut i kronor — ja i tiotal af kronor, ofta utan att nå samma behagliga värkan.
Med lika enkla medel kunna vackra förhängen, gardiner och borddukar snabbt, billigt och konstnärligt åstadkommas. Man kan till exempel få vackra gardiner endast genom att sy fast ylleband i några geometriska figurer som bård på ett tyg i en annan, med banden passande, färg. Eller man kan klippa ut tjocka yllelappar i fantastiska former och med sefirgarn i andra färger sy ned dem på ett ylle i annan färg: ett mycket snabbt arbetssätt, hvilket, då man har smak i formandet af figurerna och i färgvalet, ger öfverraskande vackra resultat. Ett dörrförhänge med orkidéliknande blommor samt fjärilar, sländor och snäckor i rätt stora, starkt stiliserade former — med blekblått, djupblått och blekrödt till hufvudfärger på en guldbrun grund — syddes sålunda på några dagar och var af den vackraste dekorativa värkan. Ändå snabbare och enklare gjorda äro ett slags gardiner af tunt, hvitt tyg, vare sig halftunt, hemmaväft entändt gardintyg eller så kallat kaffepåstyg (= oappreterad kalikå). Så köper man enfärgad satin, till exempel i grönt, och tar naturliga blad, såsom kastanjeblad, större och mindre, efter hvilka man ritar och klipper ut satinet. Dessa blad klistrar man sedan som bård på det hvita tyget, en liten bit från hvarandra, och syr sedan fast dem med enkel langett och silke i samma gröna färg. På samma sätt uppritas efter naturen till exempel näckrosblad, med stjälkar och blommor, hvilka man bildar af några hvita eller gula lappar. Vackra bli också nyponroskvistar, med fyra skära blad till rosor, ett till knoppen och ett grågrönt satin till bladen. Ty det skulle borttaga färgvärkans finhet, om man till det blekröda toge samma klargröna färgton som man brukat i näckrosbladen. Med rödt tyg kan man göra vallmor, med gult vissnade lönnblad och så vidare. Satinet kan utbytas mot enfärgadt bomullstyg, hvilket är ännu billigare. Värkan är fullkomligt artistisk och slående vacker, ifall man med omsorg klippt ut blad och blommor och med smak ordnat dem på sin gardin eller duk. Och till smaken hör att bladen äro lagom stora, liksom att färgerna passa för den sak och den plats man vill pryda. Näckrosblad duga sålunda ej på en liten bordduk; törnroskvistarna passa däremot på en sådan, men värka för smått på en inramning omkring en dörr eller ett fönster. Att de nyss beskrifna gardinerna sättas upp alldeles utan veck, endast förenade med ett på samma sätt prydt tvärstycke, hör oafvisligt till det vackra intrycket.
Om man vill se ett hem, hvilket med enkla medel nått det hemtrefligaste och originellaste artistiska intryck, då bör man besöka målaren Carl Larssons uppe i Sunborn i Dalarna. Där äro sofrummens möbler endast de allra vanligaste träsängar, trästolar och träbord. De äro i ena rummet målade gröna; där är då taket också grönt, väggen är hvitlimmad och på den äro målade enkla ornament i gult, rödt och grönt. I ett annat sofrum är väggen helt hvitmenad, alla möblerna hvita, och endast litet rödt här och där lifvar upp hvitheten. Sålunda går rundt omkring rummet en smal, rödmålad bokhylla, som hvilar på pelarlika konsoler, hvilka sitta tätt, och mellan hvar sådan röd konsol är insatt ett stycke papper i djupblå färg. Med detta medel är den trefligaste dekorativa värkan uppnådd och en hvar måste bli glad som vaknar i detta rum! Äfven de allra enklaste rummen, med bara, naturliga träväggar, med grön- eller rödmålade möbler, med ett litet, grönt eller rödt, dekorativt streck här och där, värka idel hemtrefnad, luftig friskhet och färgglädje. De här nämda anordningarna äro så enkla, att en hvar kan åstadkomma liknande intryck med liknande medel, ifall man nämligen har en konstnärligt vaken blick och en van hand, ty annars blir det naturligtvis icke vackert. Exempel på en enkelt smakfull inredning ger också Kungsholms läsestuga i Stockholm.
För den, som ännu är osäker i sin smak, är det ett godt råd att låta allt så mycket som möjligt behålla den af materialet själf betingade, naturliga formen och färgen. En omålad eller betsad stol är vackrare än en svängd och polerad af oäkta material. Men den helröda eller helgröna eller pärlhvita stolen är vackrare än den omålade. Däremot är det ej vackert, som man ofta ser i bondhem, att sitsen målas svart. Ty svart värkar dystert och dessutom ger den svarta sitsen intryck af ett mörkt tomrum, icke af en säker hviloplats.