Är rummet hållet ljust, passa också hvita golf till detsamma. På golfvet måste man då i regeln begagna gångmattor. Och för detta ändamål äro de gamla “trasmattorna“ såväl de starkaste som de vackraste, ifall man färgar trasorna och låter dem bilda ett smårutigt eller smårandigt mönster. Vacker är också den gamla seden att strö gran- eller enris på de skinande hvita, nyskurade golfven. Men i rum med möbler och väggar i mörkare toner, värkar de hvita golfvens färg kall och hård. Man kan visserligen mildra den med mattbitar. Men bättre är att fernissa golfven. Detta låter sig bäst göra på nya eller omlagda golf. På gamla golf måste springorna tätas, för att ej dricka för mycket olja och för att golfven skola bli snygga.
På ett nytt golf sker däremot denna fernissning mycket lätt. Man köper för detta ändamål kokt linolja, en styf borste och hos en färghandlare ett kärl s. k. Flatting varnish. Man stryker sedan golfven (tunt) med linoljan, 2 à 3 gånger, och låter dem för hvar gång torka väl. Sedan behandlar man dem på alldeles samma sätt med flatting varnish. Hälst bör detta ske om sommaren, då torkningen går fortast. Man får sålunda — för 5—6 kronor till ett mycket stort rum eller ett par mindre — en vacker gulbrun färgton på sina golf. Dessutom slipper man den ohälsosamma skurningen: man endast tvättar af golfven. Och — ifall icke mycket barntramp nöter dem — behöfver man endast hvart fjärde eller femte år förnya denna behandling, om den göres fast och grundlig första gången.
Behöfver man, för värmens skull, mattor, då böra dessa aldrig spikas fast — en af äldre tiders mäst hälsofarliga vanor. De böra läggas lösa, endast om så behöfves vara fästa med ringar på storhufvade nubbar, så att de lätt kunna tagas af och piskas. Mattor böra alltid vara dämpade i färgen, hälst enfärgade i rummets hufvudfärg eller i en komplementfärg till denna. Tycker man att det enfärgade allt för lätt blir solkigt eller att det värkar enformigt, då bör man i alla händelser endast välja mycket småmönstriga mattor. De yppersta exemplen på god stil i mattor äro de orientaliska, med sina ej ens klart tecknade, geometriska mönster, hvilka ge ett smältande rikt färgintryck, men intet intryck af figurer. Att det är lika obehagligt att nödgas trampa på landskap, människor och djur, som att se dem öfver sitt hufvud, faller af sig själft! Golfvet liksom taket skall värka alldeles lugnt och ingendera får i något afseende draga uppmärksamheten till sig.
Detsamma gäller om möbeltyget. Enfärgade eller på sin höjd småmönstriga äro de enda möbeltyger, man ej ledsnar vid; de enda, mot hvilka vackra handarbeten och människorna själfva taga sig riktigt väl ut, liksom dessa äfven “stå bäst“ — som det heter på konstnärsspråket — mot den lugna, entoniga tapeten. Denna borde därför få en bundsförvant i kvinnans lust att behaga, ifall den icke redan äger en i hennes skönhetssinne!
Svårast är det för dem, hvilka hafva håg för det vackra, men ej mycket råd att tillfredsställa denna håg, att erhålla någorlunda stilfulla möbler. Ty de äldre, stilfulla och bekväma möblerna äro dyra. De äldre, stillösa, från 1840—1870-talet, med sina lösa, svängda former, sina meningslösa, ofta påsatta utskärningar, äro stundom bekväma men afskyvärdt fula. De helt modärna, jämförelsevis billiga möblerna — järnsängen, inventionssoffan, lavoiren, matbordet — äro bekväma, men ofta lika fula. Särskilt vidrig är den inventionssoffa, som kallas turkisk divan, en dammgömma om dagen, en usel liggplats om natten; den fulaste klumpighet — i synnerhet med den vanliga klädseln af dåligt, mörkfasonerat möbeltyg — hvilken kan vanpryda ett rum!
Men med litet omtanke, litet möda kan man dock lyckas erhålla ganska vackra möbler för billigt pris. Sålunda har man i de flästa hem några reservmadrasser och kuddar för gäster. Om man af omålat trä gör en ställning t. ex. 2 meter lång, 80 centimeter bred och 35 centimeter hög; spikar en sadelgjordsbotten ofvanpå denna, därpå lägger sina öfverloppsmadrasser och kuddar, öfver alltsamman breder ett skynke af boj, fris, eller hemmaväft tyg samt ställer det hela med ena sidan mot en vägg, utmed hvilken man staplar kuddar — då har man en vacker “divan“, bekväm att sitta i, härlig att hvila på om dagen och i en handvändning förvandlad till bädd för någon familjemedlem eller gäst. Ett målat öppet bord — på hvilket står ett stort handfat och dito kanna — är den bästa och renligaste lavoir.
Köper man enkla djupa korgstolar, i en dämpad, grågul färg, och syr några kuddar till dem af de stilfulla och billiga engelska kretontygerna, har man ett par bekväma och ganska vackra länstolar.
Om man, i stället för de vanliga dyra matborden med utdragning, hvilka kommit i stället för de runda borden med sina besvärliga ben, beställer ett enkelt fyrkantigt bord med stadiga ben, samt ej belastar det med mycket saker, då har man ett bord, som familjen bekvämt kan samlas vid för sina arbeten och lätt afröja för sina måltider, ifall man har hvardagsrum och matrum i ett. Men äfven ifall man har en särskild sal, borde man aldrig ha ett större matbord än ett fyrkantigt, med plats för högst tre vid hvar sida. Ty för ett värkligen innehållsrikt samkväm gäller den gamla lukulliska regeln: att man icke bör vara färre än gracernas antal — d. v. s. tre — och ej fler än musernas — d. v. s. nio. På sin höjd kan man addera gracernas tal med musernas och sålunda bli tolf. Men att gå öfver talet tretton är olyckligt — icke för vidskepelsens men för sällskaplighetens skull!
Hvad möblerna för öfrigt angår, så kunde man skaffa sig värkligt vackra sådana för ytterst billigt pris, om man vid sin bosättning följde en ung flickas exempel, hvilken själf — med den gamla pinnsoffan och pinnstolen till utgångspunkt — ritade upp en hel, stilfull möbel, den hon lät en landssnickare göra och sedan själf målade i grönt samt sydde kuddar till af bondväfnader.