Den mäst fullkomliga stolen är den från sextonhundratalet med den raka, breda, lagom höga, djupa, tunt stoppade sitsen, de raka, breda, lagom höga armstöden och det fyrkantiga, äfven stoppade, ryggstödet. Och denna modell är mycket enkel samt lätt att i billigt material eftergöra. Denna länstol är fullkomlig, emedan den på ett vackert, värkligt och varaktigt sätt fyller ändamålet med en stol, i hvilken man vill kunna på en gång hvila och arbeta, hvilken bör vara lätt flyttbar och dock ej rankig.
Den obemedlade har icke samma fara som den rike, hvilken, då han vill ordna sitt hem smakfullt, ofta ger det prägeln af en utställning i konstindustri, med rum i renässans och rococo, gustaviansk- och empirestil. Eller också öfverfyller han, som ofvan sades, rummen med möbler och prydnadssaker. I sådana hem får man intrycket att människorna äro till för möblernas och rummens skull, icke dessa för människornas. Äfven sådana “stilfulla“ rum sakna sålunda, för en djupare estetisk blick, värklig stil. Ty rum böra ej värka som vore de tillkomna för sin egen skull. De böra vara ett uttryck af invånarnas personliga behof och smak, af deras minnen och känslor, af deras historia. Mormors gustavianska byrå kan mycket väl finnas bland nyare möbler, men man bör blott icke störa dess ädla enkelhet genom att sätta modärnt småplock på densamma. Farfars tunga länstol behöfver alls icke flyttas upp på vinden, endast skjutas in i ett hörn, där den icke står i vägen eller än hällre: där den inbjuder till hvila för att betrakta en vacker utsikt eller tafla. De små 1700-tals-taburetterna kunna gärna passas in mellan modärna möbler, men bara inte klädas med ett möbeltyg, som hör till en alldeles annan stil, utan t. ex. med något småblommigt eller randigt i ljusa färger. Hvitmålade möbler kunna godt blandas med mahogny- eller valnötsmöbler, men däremot borde man hälst undvika alla imiterade träslag. En afdelningsskärm är nyttig i sängkammaren, men står oftast blott i vägen i förmaket. Det är icke nödvändigt att hvar byst erhåller en piedestal, men ytterst viktigt att ingen byst ställes på något af plysch omlindat föremål, ty det mjuka tyget ger intet intryck af bärande kraft. Det är sådana och tusen andra ting, en kvinna lär sig inse, när hon vid valet af hvarje sak frågar sig om den har stil, d. v. s. ej blott motsvarar sin uppgift, utan klart och fulländat uttrycker den, genom att ändamål, form och dekoration harmoniera med hvarandra. Hvarför är t. ex. den korta och tjockhalsade vinflaskan fulare än en långsmal och finhalsad? Först och främst emedan man mindre lätt häller ur den förra. Hvarför är en tallrik vacker, när dess kant prydes med väl stiliserade blommor, men däremot ful, när den har en dalkulla eller ett landskap i bottnen? Emedan det är löjligt att äta på en dalkulla eller ett landskap! Hvarför är det enfärgade blomglaset vackrare än det med blommor målade? Emedan de målade blommorna blanda bort blomglasets mening, som är att anspråkslöst framhäfva men ej att täfla med de lefvande blommorna. Och samma sak gäller om målade frukter på frukttallrikar. Både de målade frukterna och blommorna värka dödt bredvid de lefvande. Men en frukttallrik prydes däremot vackert t. ex. genom blommor i kanten. Allt porslin att äta på bör endast vara dekorerat i kanten, och på sin höjd upplifvat genom något lätt bottenornament. Mycket vridna eller öfverlastat slipade glas äro, de förra för sköra, de senare för tunga att vara riktigt vackra. Ju enklare formen på ett glas är, desto vackrare är det i regeln, och pokalformen förblir troligen den vackraste.
Hvarför misshaga konstgjorda blommor och färgade gräs? Emedan dessa härma den friskhetens lycksalighet som blomman i värkligheten meddelar. Om det också blott är en kvist med höströda blad, ett sparrisgräs med sina bär, en tistel, som man om vintern kan sticka ned i sina vaser, så äro dessa vackrare än de konstgjorda blommorna. Hvarför är det japanska sättet att i en vas ledigt ordna blommor af endast ett slag, i de flästa fall vackrare än hvarje annat sätt? Emedan detta just ger intrycket af “friskhetens lycksalighet“, af att blomman ännu växer. Hvarför är det smaklöst att sätta fast vackra tallrikar på väggen, men smakfullt att med dem pryda panelhyllan i en matsal? Emedan de i det senare fallet pryda, på samma gång som de äro färdiga att tjäna sitt ändamål, hvilket de däremot i förra fallet ej göra. Hvarför är en med broderi fylld bordduk mindre tilltalande än en slät duk med endast en bård? Emedan dukens ändamål — att skydda bordet — ej bör dölja bordets ändamål att bära saker. Och detta ändamål framträder bättre genom den släta dukens jämna yta än genom den af ornament fyllda duken, ornament hvilkas linier dessutom stympas genom de saker, som ställas på bordet. Detsamma gäller äfven om lampmattor och pallar. Hvarför är ett ljust, lätt draperi omkring ett fönster vackrare än ett tungt och mörkt? Emedan det senare strider mot afsikten med fönster, som är att släppa in ljus. Och för att nå denna afsikt — att kunna dämpa, släppa in och äfven tillfälligtvis utestänga ljuset eller ljudet — böra hälst hvarken gardiner eller förhängen sättas fast, utan löpa lätt, på ringar eller breda fållar, öfver en rund stång, vare sig en dyrare af trä eller en billigare af metall. Om gardiner och förhängen gäller äfven att de böra vara småmönstriga; äro de randiga, böra ej ränderna vara mycket breda. Vackrast äro de enfärgade draperierna med bårder. Storblommiga eller storfasonerade gardiner och draperier äro olämpliga, emedan deras mönster förlora sig då de afbrytas af vecken, som ju måste bildas, och dessutom värkar det stormönstriga oroligt. Fastsatta draperier äro meningslösa, såvida de icke afse att endast bilda en inramning kring en dörr eller ett fönster.
Om vi fortsatte våra frågor, så kunde vi t. ex. undra hvarför en spegel sitter väl mellan fönstren, men illa midt emot dem? “Emedan man speglar sig bättre i första fallet“, svara strax alla kvinnor. Ja, men dessutom därför, att spegeln midt emot fönstren skapar det kalla och otrefliga intrycket att man bor i ett glashus! Hvarför är det hvita duktyget vackrast? Emedan endast detta ger det bländande intryck af renlighet, som är en viktig del af behaget vid en måltid. Men det är god smak att lifva det hvita med kulörta bårder i fina färger, med en bordlöpare, men framför allt med blommor! Låga skålar med blommor, ett tenn-, ler- eller porslinsfat med frukter äro de vackraste bordsprydnaderna. Men alla bordsuppsatser med klippor, palmer, strutsar, hjortar äro löjliga, ty dessa ting ha ej på ett bord att göra och alla höga bordsprydnader äro olämpliga, emedan de skymma.
Tusen andra hvarför? lär man sig själf besvara, i den mån man erhåller eller själf ger sig den ögats och tankens uppfostran, hvars resultat är en god smak. Ju mer denna smak öfvas, ju finare blir urvalet, ju säkrare omdömet, ju större ifvern, när det gäller att förena det nyttiga och det sköna inom hemmet och att sålunda äfven i yttre afseenden där lyckliggöra genom att skapa harmoni.
Och ju mer man därvid själf är värksam, ju bättre. Den återupplifvade hemväfnaden, med det hemmaspunna och i naturfärger färgade ullgarnet kan t. ex. blifva ett ypperligt medel för en kvinna att på ett personligt sätt pryda sitt hem. Som vägledning för smaken finnes bland annat den rikhaltiga mönstersamling, som Handarbetets vänner utgifvit. Kvinnorna borde äfven värka hvar inom sin ort för att man ej längre skulle bortslumpa eller bortskänka de gamla stilfulla möbler, träkärl, tennstop, lertallrikar och dylikt, hvilka hafva ett mycket större tillgifvenhets- och prydnadsvärde i det hem, dit de af ålder höra, än hvad de hos en samlare erhålla. Och därjämte vore det önskligt om kvinnan allt mer förlorade smaken för de små onyttiga prydnadshandarbetena, med hvilka jag förut framhållit att hemmen nu öfverfyllas. Vi böra i hela vår ästetiska sträfvan söka förena det enkla med det vackra, det vackra med det nyttiga. Och den skönhet, som nås med den minsta möjliga tidsförlust och kostnad, är för de enkla hem, om hvilka jag här talar, den mäst värdefulla skönheten. Om man blott följer denna hufvudregel, kan sedan den personliga smaken taga sig mångfaldigt olika uttryck, ju fler, ju bättre. Hem, som ordnas efter ett visst skönhetsrecept, äro det ledsammaste af allt. Det är vanan att tanklöst följa modet, som på de nuvarande hemmen satt likformighetens prägel jämte smaklöshetens. Hvad som passar i ett visst rum, för vissa vanor, vissa förhållanden, det passar ju ej i ett annat. Och den värkliga smaken är den, som förstår att skapa ett tilltalande helhetsintryck ur de mäst olika förhållanden och med de mäst skilda medel. Den värkliga smaken är äfven den ädla smaken, den som vet att måtta och enkelhet äro villkor för skönheten, såväl i hemmet som i det konstnärliga skapandet.
Af stor betydelse vore mer smak och färgglädje i ordnandet af skolrummen, i synnerhet i landsorten. Stockholmsbarnen hafva ju andra medel att utveckla skönhetssinnet, men i landsorten är det framför allt af vikt att göra skolan till ett åskådningsmateriel för vackra anordningar och värkliga konstföremål. Det vore därför i hög grad önskvärdt att landsorten ifrigt anslöte sig till den i Stockholm stiftade Föreningen för skolornas prydande med konstvärk, så att denna rörelse kunde komma att småningom omfatta hela landet. Vid valen af konstvärk böra emellertid icke främst historiska eller religiösa, utan konstnärliga synpunkter göra sig gällande och konstnärer, icke lärare, måste vara de afgörande. Framför allt får konsten icke bli ett nytt pluggämne för de stackars barnen, utan endast helt enkelt omgifva dem, så att de osökt och naturligt insupa intrycken af vackra byggvärk, af ädel, kvinnlig och manlig skönhet, af den stora konstens sätt att återgifva människan eller landskapet. Om skolan och skönheten sålunda närmade sig hvarandra, skulle detta mer än något annat bidraga till att barnen som vuxna sedan i sina hem — i original eller åtminstone i efterbildning — ville hafva några konstvärk. Och goda efterbildningar kan man nu få för några kronor. Äfven människor med mycket små tillgångar skulle därför hafva råd att gläda sina egna och sina gästers ögon genom en och annan god reproduktion af ett konstvärk, ifall de i sin gästfrihet behjärtade Ehrensvärds sats:
Om man ej i norden lockades af mat, skulle man kunna glädja hvarandra med de ädla och varaktiga fostren af nöjen.
Har man lyckats erhålla några konstnärliga efterbildningar, då måste man framhäfva dem genom att väl välja både plats och bakgrund. Till kopparstick, träsnitt, fotografier passa släta, mörka ramar och en någorlunda ljus tapet; blågrått är t. ex. utmärkt för kopparstick. Till oljefärgstaflor äro mycket enkla guldramar eller de billiga, släta träramar, man själf kan bronsera, ofta att föredraga. De flästa oljefärgstaflor taga sig bäst ut på en röd eller — än bättre — en grågrön vägg. Men äfven fina blågrå och varmt brungrå toner kunna väl framhäfva vissa taflor. Efterbildningar af skulpturer i hvitt eller terracotta, i svart eller brons passa ungefär mot samma bakgrund som oljefärgstaflor utom att terracotta icke står väl mot en röd bakgrund.
Det är emellertid mycket sällan som den obemedlade har tillfälle att få en god oljefärgstafla. Han bör därför hälst hålla sig till goda reproduktioner. Men för oljetrycket bör han akta sig. Hvarför är oljetrycket fult men den goda fotografien vacker? Emedan den senare anspråkslöst och ärligt ger en värklig, ehuru svag föreställning om konstvärket, medan oljetrycket på ett dåligt sätt söker härma det. Är ett oljetryck värkligt godt, då är det också dyrbart. Däremot finnas nu fina, akvarelliknande färgtryck, stundom t. o. m. som bilagor till vissa jultidningar; det finnes utmärkta ljustryck, träsnitt, fotografier till billigt pris, och äfven en del kopparstick och raderingar äro jämförelsevis billiga i förhållande till sitt konstvärde. Vid valet af dylika konstsaker måste jag naturligtvis taga hvad jag själf finner vackert, ej hvad jag vet att andra finna vackert! Ty det är mina egna ögon, icke mina bekantas, jag med dessa ting skall gläda. Och det är dessutom endast genom att värkligt älska en konstsak, icke genom att köpa den, som jag äger den. En rik person, med väggarna fulla af taflor, dem han skaffat sig emedan det anses fint att ha taflor, är mycket fattigare än arbetaren, hvilken om söndagen på museum uppsöker de taflor, han lärt sig älska eller i sitt hem dagligen fröjdas åt en enda värkligt vacker afbildning af ett stort konstföremål. Den personliga smaken utbildas bäst genom att man rundt omkring sig ser det konstsköna och lär sig att uppskatta det. Men de i landsorten boende hafva i detta afseende icke mycket tillfälle att utbilda sin smak. En vacker domkyrka, ett gammalt slott, en och annan staty, ett och annat nytt hus är — om man undantager Visby, universitetsstäderna och Göteborg — allt hvad man i ett tiotal af våra landsortsstäder har att se med afseende å byggnader och skulptur! I de öfriga finnes intet. I fråga om taflor är man i landsorten ännu fattigare. Stockholm har ett par härliga byggnader: slottet och riddarhuset. Där finnas judiska synagogan, Katarina kyrkas kupol och några kyrkspiror att gläda sig åt bland tempelbyggnaderna. Där finnas några få bevarade äldre palats och några nyare, hvilka kunna ge en föreställning om vacker byggnadsstil. Där finnas t. ex. Gustaf III:s och Karl XIV Johans statyer, Olaus Petri och Axel Oxenstjerna, Fosterbröderna och Farfadern, hvilka gifva konstnärliga intryck. Där finnas alla nationalmusei konstslöjdssamlingar, Skansen och Nordiska muséet, i hvilka man kan lära känna både enklare och dyrbarare konstslöjdsföremål och olika tiders stilar. Där finnes nationalmuseums tafvel- och skulpturafdelningar. Men det tar tid och behöfver vägledning, innan man bland allt detta myckna värkligen lär sig urskilja. [(B)]