— Du klackar dina skodon i staden? frågade han.
— Naturligtvis! Och dessutom har jag ej dylika mastodontfötter, svarade Bergdahl, tydligen litet slagen av att vännen tycktes taga saken på allvar.
— Nej, det är klart. Din städerska kan inte heller vara den skyldiga. Visserligen är kvinnans likställighet med mannen hos oss ett obestridligt faktum, men inte ens i vårt föregångsland har hon ännu kommit sig till att leva på lika stor fot som han. — Corpwieth undersökte omsorgsfullt golvet runt omkring och vidare ned mot dörren. Ej ett spår, knappt en rispa var synlig.
— Det är dock säkert att här stått en man, som inte är du, och tryckt klackarna i golvet, sade han. — Vad kan han menat och vad kan ha fört honom hit?
— Han har kanske velat beundra utsikten, föreslog Bergdahl med ett undertryckt skratt. Situationen föreföll honom närmast komisk.
Corpwieth gick på nytt fram till fönstret och såg ut. Men utsikten tycktes ej intressera honom. Han granskade uppmärksamt fönsterbrädet.
— Du har sol bara i högra fönstret, sade han.
— Hur kan du veta det? Taket på huset snett över gatan skuggar verkligen redan så här tidigt på hösten för det andra.
— Jag ser det på målningen. Det högra fönsterbrädet har en skiftning i elfenben som det vänstra saknar. Och nu märker jag att du haft något liggande på fönstret — pomologiska produkter kanske? — Han tog upp en liten bit silkespapper och ett obetydligt brunt föremål som han gömde i sin börs.
— Där träffade du rätt igen, svarade Bergdahl. — Jag hade med mig från landet en korg med päron, bästa inhemska päron från Himmelviken, som jag ställer ut på fruktutställningen. De stod här i fönstret i natt och jag höll fönstret öppet for att bevara dem friska. Jag fick tredje priset för sorten i fjol; i är skall det bli det första.