— Och du sade att de stått här blott i natt? frågade Corpwieth med märkbar iver.
— Jag hämtade dem i går kväll och förde dem till Nationshuset i morgse när jag gick ut. Utställningen öppnas i morgon.
— Och ingen har varit här under tiden?
— Ingen. Jag sade dig ju att städerskan förlorat nyckeln.
— Nyckeln, ja! — Corpwieth besinnade sig ett ögonblick. — Har du frågat henne hur hon förlorade den?
— Nej, faktum var förargligt nog och jag har redan varit inne för att låta göra en ny. Förresten borde hon vara här när som helst. Jag bad henne komma efter klockan fyra då jag säkert var hemma.
Liksom till bekräftelse på hans ord ringde det i detsamma på dörrklockan. Bergdahl beredde sig att gå för att öppna, men Corpwieth höll honom tillbaka.
— Gör mig den tjänsten att noga förhöra din städerska, när och under vilka förhållanden hon förlorat nyckeln. Den och klackarna hör ihop.
Bergdahl ryckte på axlarna, men var själv alltför intresserad för att ej göra vännen till viljes. Städerskan gjorde svårigheter i början, men engång på traven lät hon orden löpa.
Jo, hon hade kanske begått en dumhet, men hon förstod det först efteråt. Morgonen efter det Bergdahl rest hade en främmande herre kommit till henne — hon bodde inne på gården i samma hus — och bett om nyckeln till våningen. Han var ingenjör vid vattenledningskontoret, sade han, och skulle se efter vattenledningen som anmälts vara i olag. Hon hade först gett honom nyckeln, men sedan tyckt att det kanske var bäst att gå med upp. Och så hade hon följt honom både in i köket och badrummet, men något fel kunde han inte finna. Vid bortgåendet höll han på att glömma att ge igen nyckeln. Hon påminte honom därom och han tog upp en amerikansk nyckel ur fickan och gav henne den. Men det måtte blivit något misstag, ty när hon sedan skulle komma in följande dag, passade inte den hon hade. Hon ringde på till kontoret, men där visste de ingenting.