— Det eviga slarvet, mumlade Bergdahl, men Corpwieth avbröt honom. Han ville veta hur mannen såg ut.
Jo, det var en storväxt, grovlämmad herre med solbränt ansikte och tudelat skägg. Litet framåtböjd gick han och vigselring bar han på fingret. Det hade hon sett när han provade kranarna. Han var klädd i tjocka grå yllekläder, ingen överrock, panamahatt på huvudet, litet neddragen i pannan. Han tog den icke av sig i rummen. I munnen hade han en kort snugga som han rökte hela tiden. Det hade luktat tobak efter honom i våningen, men hon ansåg sig icke kunna anmärka därom. En så fin herre borde ju förstått det själv.
Det föreföll icke vidare upplysande.
— Var han inne i arbetsrummet också? frågade Corpwieth.
— Nej, dörren var stängd och jag gick efter honom hela tiden.
Bergdahl slog till ett klingande skratt. — Där har du sammanhanget mellan nyckeln och klackarna.
Men Corpwieth bröt hastigt upp. Han uppmanade ivrigt Bergdahl att genast följa med till Nationshuset. Bergdahl tyckte det var skäligen onödigt, men gav slutligen vika. Nå ja, leken kunde ju lekas till slut.
III.
På Nationshuset rådde språng och brådska. Bud kommo och gingo, lådor stodo halvtömda både i vestibulen och i hallen, träull och silkespapper flöt omkring överallt. I stora salen härskade däremot redan en viss ordning. På de långa borden lågo, inbäddade bland blommor och grönt, frukter i massa, frukter av alla slag och alla kvaliteter, utbredda till allmänt beskådande. De fyllde rummet med sina färger och sin doft; förnimmelsen av svällande, mogen rikedom spred sig som ett fruktbarhetens flor över borden. Bergdahl vädrade belåtet, men Corpwieth bad honom föra sig till kollektionen från Himmelviken.
Det var en korg utsökta päron, vart och ett inlindat i ett tunnt vitt silkespapper, så att blott den runda, fylligt formade undersidan stack fram.