— Jag ville gärna göra hans bekantskap.
Bergdahl såg förvånad ut, men gjorde vännen till viljes. Corpwieths infall begynte mot hans vilja att intressera honom.
Bekantskapen var snart i gång. Corpwieth stod tyst och hörde på, medan de två herrarna invecklade sig i ett livligt samtal om olika fruktsorters härdighet. Han iakttog för sig själv godsägaren. Intrycket var i det hela gynsamt. Herr Hallander uttryckte sig vårdat, hans röst hade en behaglig, varm klang. Han föreföll att ligga väl inne i sina saker och framställde sin mening med smittande övertygelse. Han verkade i det hela som en rättfram, okonstlad naturmänniska. Men bak om den öppna, tillgängliga ytan tyckte sig Corpwieth dock märka en viss skygghet, något aktsamt eller spänt, som kanske var sjuka nervers oro, men också möjligen en skugga av ett undertryckt obehag. —
Corpwieth begagnade ett ögonblick när Hallander vände sig bort för att hälsa på en bekant.
— Du måste få honom hem till dig, viskade han till Bergdahl. — Jag ville gärna ha ett samtal med honom mellan fyra väggar — helst i din närvaro. Du får använda din uppfinningsförmåga och dina vinnande sällskapstalanger.
Bergdahl var numera med på allt. Det kostade honom icke mycken möda att få godsägaren övertalad att följa med. Han ville nödvändigt visa en trädgårdskatalog, en förmånlig offert med nya, lovande arter till facila pris. De tre herrarna gingo tillsammans ned till Esplanaden.
På Skilnaden ville Bergdahl snedda över torget till Frenckellska hörnet, men Corpwieth höll på skuggsidan. Han ville inte gå med solen i ögonen, sade han.
V.
Boulevardsgatan låg bred och blank i septemberdagens skarpa solsken. Längst i fonden slöto alléns trädkronor upp mot en gyllene rymd, där några små molntappar hängt sig kvar efter natten. Skolungdomen svärmade runt omkring från alla håll. De kommo i grupper, flickorna mest par om par, med armarna om varandras liv, gossarna i större skaror som fyllde gångbanan. Luften var full av höga, muntra röster och lätta, snabba steg, som slogo lustigt mot asfalten.
Herrarna fortsatte samtalet från utställningen. Corpwieth föll in med något ord nu och då. Annars gick han tyst och såg ned mot stenläggningen. Han smålog för sig själv.