Först utanför Bergdahls port gick han över gatan, följd av de två andra. Bergdahl grep efter nyckeln för att låsa upp dörren, men Corpwieth hejdade honom.
— Det var i sanning förargligt — din nyckelknippa blev ju kvar på bordet på biblioteket. Vad skall vi ta oss till om din städerska inte är hemma?
Han ringde på klockan, länge och eftertryckligt. Ingen öppnade.
Med ens tycktes han få en idé.
— Det är det förträffliga med dessa utsökta amerikanska säkerhetslås, att deras säkerhet ofta består blott däruti att de låta sig öppnas av första bästa främmande nyckel, när man råkat ut för olyckan att glömma sin egen hemma. Vi får försöka.
Han tog fram sina nycklar och prövade dem, men ingen passade.
— Nu är det godsägarens tur.
Hallander såg ut som om han tvekade och ämnade säga något. Men
Corpwieth förekom honom.
— Ni ser ut att ha ett gott urval, sade han skämtande och pekade på godsägarens ficka, ur vilken en kraftig nickelked stack fram.
Godsägaren drog upp knippan och Corpwieth undersökte den noga.