Det är egendomligt att det ställe i staden, som väl kan betraktas som dess lugnaste och mest fridlysta punkt, blev skådeplatsen för så många upprörda scener, men orsakerna härtill skola framgå under berättelsens gång.
Stadens lugnaste punkt? Den kan väl ej vara någon annan än huset på
Unionsgatans backe — Universitetets allmänna bibliotek.
Låtom oss icke stanna vid detta spörsmål utan begynna skildringen, så kommer förklaringen i sinom tid.
I.
En dag i oktober då klockan slog tolv och bibliotekets tjänstemän begynte samlas i de stora salarna, skyndade de båda unga amanuenserna, vilka sedan klockan 10 skött expeditionen i läsesalen, fram till dem och anmälde, att något högst egendomligt inträffat. En äldre herre hade anhållit om ett par zoologiska arbeten och då amanuenserna gått för att taga fram dem — de stodo i två olika skåp — hade de funnit böckerna i den vildaste oordning. Dessa stodo visserligen i jämna rader på hyllorna, men några av dem, som borde ha stått på översta hyllan stodo i stället på den nedersta, de som stodo på rätt hylla hade bytt plats i stor utsträckning o.s.v. Amanuensen Råskjöld var visserligen strax på det klara med, att det var amanuensen Nikkarinen som slarvat då han ställt in böcker i dessa skåp, men då hela truppen tjänstemän tog fenomenet i betraktande, funno de snart att ett så monumentalt slarv ej var möjligt. I de två skåpen fanns faktiskt ej en enda bok på sin rätta plats. Och då grannskåpen undersöktes visade sig förhållandet vara detsamma i dem. Härjningen hade sträckt sig över fem armarier bärande numren 118 till 122.
En förklaring på fenomenet var svår att finna. Visserligen framkastades en mängd hypoteser, men alla voro lika osannolika. För att säga sanningen stod denna vid invecklade biblioteksproblem så vana församling med förvåningens finger i häpnadens mun. Emellertid slogo sig några till ro med den gärna gripna förklaringen, att en oerfaren amanuens givit tillåtelse åt en eller annan utomstående person att själv besöka bokskåpen och att denne sedan ställt till den fenomenala oredan. För andra var denna förklaring föga tillfredsställande och saken diskuterades livligt under dagens lopp.
Den som föreföll minst upptagen av tilldragelsen var amanuensen Corpwieth. Han satt tyst vid sitt skrivbord medan en hel grupp av hans kolleger omkring honom förgäves med många ord sökte finna gåtans lösning. Han kunde icke slippa en tanke som genast uppstigit inom honom, nämligen att det i all den förbrytarlitteratur han läst vanligen var just en meningslös och oförklarlig — men även betydelselös — händelse som brukade inleda en hel invecklad räcka av högst allvarliga tilldragelser. Han fann tanken löjlig, ty ett ställe som detta kunde ju omöjligt locka någon förbrytare. Och det märkvärdiga var ju, att ingen bok saknades i de oordnade skåpen. Och ville man stjäla en dyrbar volym så kunde detta ske på ett betydligt enklare sätt. Emellertid kunde han icke få sina tankar från det första intrycket: här ligger någon invecklad djävulskap under!
Tjänstetiden förgick, och ingen lösning på gåtan kunde finnas. Intet märkvärdigt skedde, inga andra skåp voro rörda och då läsesalen stängdes om aftonen låg det vackra huset där mörkt, tyst och fredligt, ruvande över alla de millioner på papperet fästa tankar det gömde.
Men nästa morgon, då amanuensen Råskjöld kom för att sköta läsesalen och gick in i det s.k. Nybygget — en rund byggnad i sex våningar, som ansluter sig till det gamla huset — såg han till sin häpnad att det uppe i andra våningen låg en hel mängd böcker spridda över golvet. Han sprang dit och fann, att hälften af den tyska skönlitteraturen låg i en hög vid balustraden, I hög grad förvånad ropade han på sin kollega Söderholm, vilken just trädde in genom dörren, och tillsamman konstaterade de nu, att all äldre litteratur tagits från hyllorna och kastats huller om buller ut på golvet. Deras respektive förstånd stodo fullkomligt stilla. Råskjöld fnyste och blåste i sina tjocka mustascher, Söderholm grymtade och sade hm, hm.
Läsesalen begynte fyllas och de två herrarna måste gå dit för att betjäna publiken. De hunno blott se att vaktmästarna anlänt och att de voro lika oförstående, lika häpna.