Klockan tolv samlades hela kåren bibliotekarier och amanuenser i stilla andakt kring bokhögen. Småningom arbetade sig ett par i kretsen upp till verklig vrede. Bibliotekets ende grevlige tjänsteman, greve Pflaumen av Päronö, utropade förbittrad:
— Vårt bibliotek har varit scenen för ett grovt upptåg!
— Scenen, scenen, hördes en stämma i hopen, talade greven om den inhemska eller den rikssvenska?
— Är det nu herr Quisling som pratar igen, replikerade greven. Låt mig tala ut först. Sedan får ni gärna porla, men då går jag min väg!
— Ja men då hör ju greven inte vad jag säger, invände Quisling modest.
Bibliotekarien Sjefman fann nu tiden vara inne för ett ingripande.
— Läsesalsamanuenserna skola gå till sin post, sade han strängt, vi andra skola arbeta.
Gruppen skingrades hastigt. Man var van att lystra till Sjefmans uppmaningar. Endast amanuensen Corpwieth stannade kvar. Problemet intresserade honom starkt.
Tron på att det låg någon hemlighet bakom dessa upptåg hade styrkts hos honom och han hade nu på ett ögonblick fattat beslutet att reda ut historien. Därför granskade han ivrigt de böcker, som funnos kvar på hyllorna. De voro alla relativt nya, ingen tryckt före år 1890. Alltså, om det var någon mening med det hela så letade den hemlighetsfulle besökaren efter en bok av äldre datum. Men ifall han ville ha en bestämd bok, varför då ställa till allt detta? Och varför söka den såväl i den zoologiska avdelningen som bland tysk skönlitteratur? Nej, problemet var ej så lätt att lösa. Ett var dock klart: en eller annan nattlig besökare rumsterade här och det enklaste medlet till gåtans lösning var att få mannen fast. Detta hade det samlade amanuenskollegiet även fått klart för sig och någon framkastade, att man borde vända sig till polisen. Detta föreföll dock ett par af de finkänsligare, främst amanuensen Nässellöf, alltför brutalt och osympatiskt. I stället beordades en av vaktmästarna att hålla vakt i biblioteket under nattens lopp. Alla dörrar och fönster undersöktes, men allt befanns stängt och i bästa ordning. Böckerna ställdes på sina platser och ingen fattades.
På eftermiddagen beslöt Corpwieth att gå till biblioteket och bliva där över natten i stället för vaktmästaren. Han ville själv skaffa klarhet i gåtan.