— Nej, bara en liten överraskning till sakens uppklarande, fortsatte Corpwieth och såg honom stint in i ögonen. — Herr Hallander hade den äran att natten mot i går göra dig ett besök. Han ville bespara dig mödan att lämna din säng och öppna för sig — därför skaffade han sig inträde själv. Men som gentleman ville han dock ej gå utan att lämna efter sig sitt visitkort. Det ligger ännu kvar på golvet. — Corpwieth pekade på klackmärkena under fönstret.
— Ni är galen. — Godsägaren skrattade tvunget. — Dem har ni satt själv, ni eller vem som helst annan. Klackar höra till en var människas garderob.
Corpwieth bad Bergdahl hämta pappskivan från tamburen.
— Det vittnesbördet kan ni inte jäva. Ni satte det själv när ni kom.
Och pappskivan visade verkligen, ehuru ännu tydligare, i skarpa, sotsvarta konturer, spåren från golvet. Det var samma omfång, samma spikar, samma slitning baktill på vardera.
— Det passar alltför väl.
— En löjlig slump som ni tycks söka någon mening i. Men jag ämnar ej finna mig i edra besynnerliga infall. Nu lämnar antingen ni eller jag rummet. Bergdahl — du kan välja.
Han hade återvunnit sin säkerhet och rätade på sig med uttrycket av kränkt värdighet.
— Bevis ha vi mer än nog, återtog Corpwieth med eftertryck. — För det första städerskans vittnesmål —
— Det har jag inte hört.