— Vill ni att vi skall kalla på henne?
Hallander gjorde en avvärjande åtbörd.
— För det andra nyckeln, som ni tillegnat er på ett ganska behändigt, ehuru inte vidare försiktigt sätt. Det slags patentlås öppnas nämligen med nycklar blott av låsets egen nummer. Ni önskar kanske jämföra dem? — ni måste ju i alla fall lämna ifrån er nyckeln.
Godsägaren gjorde en grimas, men lösgjorde villigt nyckeln från sin nyckelknippa och lade den på bordet.
— Jag överlämnar åt er själv att tillfredsställa er nyfikenhet, svarade han undvikande.
— För det tredje klackmärket på pappskivan. Kolstybben som smutsar Boulevardsgatan efter fororna från Sandviken ger ett förträffligt avtryck. Ni borde gått på solsidan för att riskera blott trottoaren.
Godsägaren tog sig över pannan. Han tycktes tveka om vad han borde göra.
— Och så har jag ännu ett bevis som förklarar alltsammans, fortsatte Corpwieth utan att ge honom andrum. — Jag har i dag genomgått postverkets register över ankommande försändelser. För jämt två veckor sedan mottog ni en sändning från phytopatologiska försöksanstalten i Lichterwalde, innehållande enligt uppgift prov utan värde, men i själva verket kulturer av en elakartad fruktsvamp, hittills okänd hos oss.
— Ni har kanske funnit den?
— Ja här, sade Corpwieth, i det han plockade fram ett i papper inlindat skrumpet päron ur fickan. — Detta päron tog jag i går ur Bergdahls kollektion på utställningen. Det bär ännu det märke jag med nageln rev i dess skal. Jag lämnade det till undersökning hos min vän trädgårdsinstruktören. I dag fick jag utslaget. Det lider av en ganska egendomlig, hittills rätt litet känd svampsjukdom som tyskarna kalla "Stippigkeit" eller "Stippigwerden". Den visar sig som en svag upp höjning på skalet, varunder köttet småningom liksom mörknar bort och förtäres. Den är ytterst smittosam och utvecklar sig på mindre än ett dygn. Denna sjukdom har införts på päronet medelst ett nästan omärkligt snitt som i form av en liten svart skråma satt ovanpå upphöjningen.