— Avgjort? — Han vände sig mot Bergdahl. Hallander stod mellan dem och såg frågande från den ena till den andra.
Bergdahl fixerade en osynlig punkt på den motsatta väggen. Hans rättsmedvetande uppreste sig mot en så lättköpt försoning. Men hans goda hjärtelag segrade.
— Låt gå, mumlade han och knöt fingrarna hårt om knäet. — Men herr
Hallander kan bespara mig sin tacksamhet.
Godsägare Hallander gjorde en bugning och lämnade rummet. Corpwieth sände en lång blick efter honom.
— Han gick med lättare steg än han kom. Men du får låta måla om golvet.
Klackarna ha ynglat.
Han pekade på spåren som nu tydligt nog visade vägen bort till dörren.
— Du kan skämta, sade Bergdahl förebrående, — men saken är i grunden allvarsam. Det blir ingen välsignelse med Hallanders päron.
— Du hade kanske önskat ställa honom vid skampålen inför hela fruktodlargillet?
Bergdahl bet förargelsen inom sig. Han svarade, halvt för sig själv, med sitt älsklingscitat från Fröding:
"Det kan en väl önska, men djävlar anamma, det gör väl detsamma, en föds och föröds, tills en dör. Till gården hör husan och katten och kusken, men slusken, men slusken, och tjuven, är jämt utanför."