— Poesien har läkdom för alla sår, smålog Corpwieth.
Bergdahl var lätt försonad.
VI.
En karaff portvin kom in på bordet. De två vännerna genomgingo tillsammans dygnets händelser.
— Ett ville jag dock gärna veta, frågade Bergdahl. — Hur fann du egentligen lösningen på den här konstiga historien?
— Det var klackarna… sade Corpwieth med ett undertryckt skratt.
— De fördömda klackarna! De stod ju där de stod och ledde ingenvart.
Varken bokstavligen eller bildligt. Dessutom var de ju bara två.
— Så mycket bättre. Om de varit flera hade saken ställt sig svårare. I begränsningen ligger all åskådnings styrka. Nu fanns de blott där de skulle finnas.
Corpwieth tände en cigarrett. Hans blick fångade en solstråle som fyllde vinets brunröda vätska med en underbar glöd.
— Den man som tryckt in spåren under ditt fönster hade sitt ärende just där. Han smög sig in på tårna och gick ut på samma sätt, men under fönstret stannade han och fullföljde sitt värv. Han gjorde sina steg ohörbara — det behövde han blott under förutsättning att någon kunde höra honom. Alltså kom han natten mellan söndag och måndag när du var hemma. En vanlig tjuv hade sökt ett tillfälle när han riskerade det minsta möjliga. Mannen gjorde tvärtom. Alltså hade han en särskild anledning. Han sökte något bestämt, något som du hade med dig och han blott kunde finna den natten. Det föll nästan av sig självt: besöket gällde din päronkorg.