— Ventilinfattningen är bortbruten?
— Ventilen är weg! Vad vill det säga?
— Det är den, och det är nog också innanmätet, ståltrådsgallret. Det vill säga så mycket som, att det är den vägen er kreation försvunnit.
— Ja, men… Visserligen är ventilen bred, men inte kan väl någon människa i världen den vägen ha praktiserat sig in i ateliern. Det är omöjligt!
Herr Corpwieth log sitt bleka leende.
— Det är det, sade han. Men er urmodell är inte 90 eller 100 cm tjock om livet, som de sylfidiska varelser den är avsedd för, så att för den har det inte varit svårt att passera.
— Ni menar att någon varit framme med en tång eller krok och fiskat upp den från den slipade kristallskålen?
— Inte orätt gissat! Det är nästan riktigt. Men någon måste först praktisera det eftertraktade föremålet upp till ventilens höjd. Hur det gick till, är ju ganska klart. Tänk på pince-nez'n som så brutalt rycktes från er näsa i förgår. Den var av metall. Tänk på kassaskåpsdörren, som stod på vid gavel ehuru ni lämnat den på glänt — också den ett föremål av metall. Och er uppfinning — för en halv timme sedan enade vi oss om att koncentrera principen i er uppfinning i ordet "metall". Här har någon varit framme med en magnet, helt säkert en elektromagnet av enorm styrka. Någon annan rimlig förklaring finnes knappast. Utesluta vi det orimliga, nå vi sanningen — den är alltid banal, färglös, kort sagt: rimlig i högsta grad. Tyvärr.
— Ja?
— Ja. Och nu har ni bara att få tag på den långa räkeln med de dinglande armarna, som ni så uttrycksfullt beskrev, och hans medhjälpare. Antagligen är det två utskickade från trusten i Wien, som…